Mykki Blanco

Multikonstnär, performanceartist, dragqueenrappare, poet. Michael David Quattlebaum Jr:s alter-ego Mykki Blanco är Way out Wests mest mångfacetterade artist.

Den New York-baserade konstnären har använt sig av alter egot Mykki Blanco sedan 2010, då han, inspirererad av Lil Kims alter ego Kimmy Blanco, började spela in YouTube-videor med sig själv i rollen som en rappande tonårstjej.

Torsdag natt uppträdde han på Stay out Wests scen Clarion Post och suddade ut minnet av duggregn och inställda storkonserter. Mykki Blanco är inte bara mångfacetterad, han är också festivalens bästa liveartist. I varje fall om man får tro besökarna på nattens spelning. (JA)

Sibille Attar

Ett meditativt ös river igång fredagsförmiddagen. Sibille Attar - eller hennes scenpersona - är en lady (hon kallar sig så själv, förmodligen lätt ironiskt) som har gjort alldeles för mycket dumheter i tonåren, nu är hon vuxnare men har fortfarande har ett busigt drag kring munnen. Hon verkar överlycklig att få spela på Way out West och berömmer en bandmedlem som har åkt ända från Nice för att vara med.

Attars vemodiga indieballader om "horrors and whores" representerar Konstfacks-pop när den är som bäst. Låtmaterialet kanske inte håller riktigt hela vägen men det gör inget, hon är charmant och har ett expressivt kroppsspråk så det funkar hur bra som helst. Hur många headbangar samtidigt som de spelar piano?

Hiten Alcoholics får igång det halvfulla tältet på allvar, men vi är tyvärr lite för få som orkat oss hit så tidigt på dagen. Riktigt vad hon sjunger är ibland lite svårt att höra, kanske är ljudbilden för mäktig. Men Sibille Attar är väl värd att kolla in, live och kanske ännu hellre på skiva. (KB)

Angel Haze

Rapparen Angel Haze, född Raykeea Angel Wilson, föddes i början på 1990-talet i Detroit. Hon uppfostrades i strikta pingstkyrkan Greater Apostolic Faith, något hon själv har beskrivit som "en sekt" där smycken såväl som musik var förbjudet.

15 år gammal flyttade familjen från Detroit till Brooklyn och Raykeea Wilson blev snart Angel Haze. Mest uppmärksammad har hon blivit för sin extremt starka version av Eminems Cleaning out my closet, från mixtapet Classick - där Haze mycket illustrativt berättar om sexuella övergrepp som barn.

2012 nominerades Angel Haze till en mängd priser för bland annat bästa låt. Allt tyder på att 2013 fortsätter i samma bana.

När hon klockan tre på fredagseftermiddagen intar Linnétältet gör hon det stenhårt och med närvaro. Hon rör sig i publiken och missar aldrig en sekund. Det är smattrande, från henne och från publikens applåder. Hon startar med hiten Werkin’ Girls och bjuder på några nya låtar. Avslutande bombastiska hiten New York får enorm respons! Applåderna och ropen efter Angel Haze vill aldrig ta slut. (JA)

Of Monsters and Men

Isländska Of Monsters and Men har spelats på MTV och på Debaser i Stockholm förra året ringlade sig köerna långa utanför. Ett arenaband i mellanklassen - ändå har de ingen vidare scenshow, verkar rentav lite blyga och bjuder på ett extremt tråkigt mellansnack (typ "it's a very warm day", "it's a very nice day").

Musiken är dessutom lite för helylle och slätstruken för min smak. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk, för att låna en formulering från bob hund. Jag menar: folkmusik för folk som egentligen anser sig vara för coola för folkmusik.

Några hittar till trots rullar de flesta låtar på utan större överraskningar. Men säg den mediokra låt som inte går att lyfta med lite peppande handklapp. Trummisen rusar upp och hjälper till att få igång oss.

Men när slagdängan Little Talks kommer behövs ingen övertalning och mina invändningar smulas sönder. En kollektiv rysning går genom publiken, hela Slottsskogen gungar och det är ändå ganska gött att leva. Ett extra plus för Ragnhildur Gunnarsdottir på dragspel och trumpet. (KB)

Haim

De har hajpats av SvD och GP och inte utan orsak. Linnétältet är fullt till bristningsgränsen när de tre systrarna Haim och trummisen Dash Hutton äntrar scenen. Det är första gången någonsin de är i Sverige och svenskarna får beröm för att "alla är så snygga".

Mellansnacket är kul men motsvarar inte riktigt attityden: Haim är stenhårda och multikompetenta och låtarna helt disparata, allt från punk och hårdrock till bluesrock är influenser i bagaget. Helt uppenbart svårklassificerat, postmodernt är kanske ett fungerande begrepp.

Men strunta i alla krystade inramningar, Haim gör en otroligt tajt spelning och då har de ännu inte släppt sin första skiva. Håll koll på vad det här gänget sysslar med framöver. (KB)

Ben Zabo

Maliska artisten Ben Zabo är inte afrobeat - även om det är en etikett som mer än ofta sätts på hans musik. Han kallar det själv för "malisk afrobeat", ett möte mellan afrobeat - som blivit stor genom bland andra Fela Kuti - och desert blues. Desert blues är den musikstil som dominerat Mali, främst genom Ali Farka Toure.

Ben Zabo har ursprung i bwaba och är den första ur den minoriteten att släppa ett album. 2012 kom det självbetitlade albumet på Glitterhouse Records. Zabos musik är både musik att dansa till, driven av bafalon och saxofon med rytmer från Zabos bwaba-kultur - som hiten Sènsènbo, och mer eftertänksam - som Dimiyan från samma album.

Zabos spelning på Way out West, fredagskvällens sista på området, hade förutsättningarna emot sig. Kolliderande Knife-konserten samlade de flesta av festivalens besökare och uppslutningen i Linnétältet var till en början svag. Men Zabo tillsammans med sina tre medlemmar lyckades locka en allt större skara till scenen och ganska snart var stämningen energisk och svängig i tältet. Ben Zabo förtjänar en bättre speltid nästa gång.