Way out West har haft otur med flera starka namn som fått ställa in, bland andra The Roots och Solange Knowles. Men under torsdagen drabbades festivalen av det hårdaste avhoppet hittills när främsta affischnamnet Neil Young & Crazy Horse ställde in i sista stund, enligt uppgift för att gitarristen Frank "Poncho" Sampedro fått en fraktur i handen. Som kompensation fick alla som betalat för endagsbiljett festivalpass för alla tre dagar. För många som kommit enkom för Neil Young gjorde det varken till eller från.

Men festivaldagen bjöd ändå på några guldkorn. Vi såg bland annat Junip, Alabama Shakes, Tale Impala och Mattias Alkbergs begravning.

Junip

Sex man starka Junip spelar lågmäld ambient-pop med José Gonzales gudabenådade stämma som fast punkt i tillvaron. Stadig basmatta á la Massive Attack, tamburin och trummor gör det lätt att drömma sig bort när regnet strilar utanför Linnétältet, festivalens tredje och minsta scen.

Gruppen är tekniskt kompetent och det är en cool blandning av akustiskt och digitalt men låtarna påminner lite för mycket om varandra. Det är helt enkelt lite sövande och hade kanske passat bättre som en klubbakt istället för att vara en av de inledande konserterna. Överlag har torsdagen ett svagt startfält, det tycker alla jag möter.

Alabama Shakes

Första glada överraskningen blir Alabama Shakes, en för mig ny bekantskap från – Alabama, som namnet avslöjar. Brittany Howards sjunger så övertygande om hjärta och smärta att Janis Joplin hade blivit avundsjuk. Hon skakar och frustar, wailar och skrattar och med sin blandning av gospel, rock, blues, soul och country/western sopar Alabama Shakes banan med de övriga torsdagsbanden. Basisten Zac Cockrell är väldigt laid back och också en ren fröjd att beskåda.

Efter monstersoulhiten Hold on är det bara att hålla med 20-åringen bakom mig som konstaterar: "Jävla kungar, alltså."

Tame Impala

Inget känns kul så kort efter beskedet att Neil Young ställer in och det blir svårt för artisterna att fylla glappet. Men visst försöker de och gör det med den äran. Marijuanaröken vilar över Azaleascenens publik när de australiensiska psykedelika-rockarna Tame Impala går på scen. Soundet kunde vara taget från valfri avantgardistisk 60-talsrulle, det är elektriskt och svängigt och sångaren Kevin Parker har en röst som påminner om Dungens Gustav Ejstes.

Bandets ylande waoa-waowa-ljudmattor sprider dessvärre bara frustration för alla oss som väntat hela dagen för att en timme senare se en gammal rockare från Toronto, Ontario.

Mattias Alkbergs begravning

Som hämtade från 80-talets mörka synthklubbar kliver den ärrade rockpoeten Alkberg med band upp på scen på klubben Göteborg film Studios. Klubben är ny för i år och väl värd besväret, för det är en bit att åka över älven till detta skumma industriområde.

Ibland, som i hiten Ragnar, påminner han om Håkan Hellström. Det är melodiskt och nervigt och teatraliskt och indie ut i tåspetsarna. Alkberg skojar och är full av festivalyra. "Vad skriver man på svenska flaggan?" frågan han. "Kuken!" ropar publiken unisont och stämningen är på topp.

Jag är rörd in i märgen och efter hitmaskinen Shout Out Louds känns det som att det blir festival i morgon också.