Det var 1969 då Leila Khaled klev ombord på ett plan som trafikerade linjen Rom – Tel Aviv. Hon hade med sig handgranater i bagaget med syftet att skrämma besättningen och passagerarna och få uppmärksamhet för palestiniernas situation. För många blev Leila Khaled en idol som frihetskämpe, medan andra såg henne som en terrorist.

En som hade hennes porträtt på väggen var Lina Makboul. Redan som barn fick hon genom sina föräldrar, båda palestinier, höra berättelser om den palestinska kampen. Och berättelsen om Leila fascinerade henne såpass att hon senare gjorde filmen Leila Khaled – flygkaparen. I filmen träffar hon Leila Khaled för att försöka få reda på vad som hände efter kapningen och hur hon i dag reflekterar över sina handlingar.

Vad lärde du dig av mötet med Khaled?

– Att jag varit naiv och att jag med en trygg uppväxt i Sverige inte förstått hur det är att växa upp i ett palestinskt flyktingläger eller hur det är att leva på ockuperat område. Det är lätt att sitta här och tycka en massa saker men jag lever inte i det dagligen. Jag kan välja att byta kanal på teven eller radion.  

Filmen gjordes år 2006 och den har turnerat världen över. Nu är den aktuell med en visning på exilfilmfestivalen vars syfte är att skapa diskussion och debatt kring aktuella samhällsfrågor.

Vad har du tidigare fått för publikreaktioner?

– I USA var jag väldigt nervös medtanke på 11 september, men amerikanerna är så många och så olika. Jag träffade soldater som tjänstgjort i Irak och Afganistan som älskade filmen. Jag träffade amerikaner som inte hade någon aning om att palestinierna än i dag lever i flyktingläger och som inte heller visste om hur palestinier behandlas av den israeliska armén. Min film är i dag obligatorisk för dem som läser Mellanösternkunskap på universitet runt om i USA. Det gör mig galet stolt. 

Har du funderingar på att göra flera filmer?

– Klart att man drömmer om att göra en till film men precis som alla andra har jag räkningar att betala. Man blir inte rik på att göra dokumentärfilm snarare tvärtom.