– För att få jobb behöver vi personnummer men för att få personnummer behöver vi ett jobb, berättar Mihai på knagglig engelska.

Camelia skrattar till men tystnar snabbt och tittar sedan ner i marken. Samma sak gäller för att kunna skriva in sig på Svenska för invandrare (SFI).

– Personnummer, upprepar Camelia på svenska och tittar upp.

Hon skrattar, men drar sedan en djup suck igen.

– Kassörska, jag är kassörska, säger hon på svenska.

Hemma i Rumänien finns deras nittonåriga son. Han studerar till språklärare på universitetet och alla pengar de tjänar går till honom.

För att han ska kunna fortsätta studera och kunna betala kursavgift och boende. Varje månad måste de dra in 400–500 euro för att inte komma efter med betalningarna.

– Vi säljer tidningen Faktum, det är bra. Tigga gillar vi inte.

Att återvända till Rumänien är inget alternativ. Huset har de blivit av med och något jobb finns inte att få. Och så vill de satsa på sin sons framtid.

– Vi kan inte återvända. Vi behöver pengarna.

Nu delar de ett tält och lagar all mat på ett litet spritkök.

– I dag är det bra. Men i går var det vått, säger Mihai, gestikulerar och pekar på en vattenpöl.

Att det blev Lund och inte någon större stad är för att undvika stressen. Det sista de behöver just nu, påpekar Camelia.

– Lund är en bra stad med lyckliga och leende människor.

Hur ska ni göra i vinter?

– Vi vill köpa en husvagn men behöver någonstans att ställa den, säger Mihai.

– Det är svårt, säger Camelia och suckar.