För andra gången på tre år hotar amerikansk inrikespolitik att dra ner världsekonomin i en ny kris. Det republikanskt dominerade representanthuset vägrade först att godkänna en ny budget med mindre än att finansieringen av Barak Obamas nya sjukförsäkringssystem stoppas, med resultatet att statliga aktiviteter från nationalparker till officiell statistik paralyserats. Representanthuset hotar också att vägra höja USA:s skuldtak, en potentiellt mycket allvarligare åtgärd. Det beräknas att amerikanska staten skulle slå i skuldtaket den 17 oktober och garanterat skulle vara oförmögen att finansiera sina åtaganden till den 1 november, när pensionerna ska betalas ut. Det skulle då medföra betalningsinställelse.

För att förstå varför detta är hela världens angelägenhet måste man känna till den roll amerikanska statsobligationer spelar i den globala ekonomin. De har sedan åtskilliga årtionden tillbaka haft en status som absolut riskfria tillgångar och utgör en form av bas i det internationella finanssystemet. Många länder – Kina och Japan är de främsta – håller en betydande del av sina internationella reserver i form av amerikanska statsobligationer. Om räntor och avbetalningar på utstående obligationer skulle tillåtas förfalla skulle det därför utlösa en panik av samma proportioner som finanskrisen 2008. I förlängningen skulle också dollarns roll som internationell reservvaluta vara hotad.

Varför är då republikanerna beredda att ta denna enorma risk? En vanlig förklaring ligger i det säregna politiska systemet i USA. Så som valdistrikten är dragna löper flertalet republikanska ledamöter ingen risk att förlora mot demokratiska konkurrenter – deras största bekymmer är att förlora på primärvalsstadiet mot radikalare utmanare. För senatorer, guvernörer (30 av dem skrev under ett öppet brev där de distanserade sig från sina partikollegor i representanthuset) och potentiella presidentkandidater i 2016 års val är det betydligt mer bekymmersamt att en klar majoritet i opinionsundersökningarna beskriver republikanernas agerande som oansvarigt.

På lokal nivå har organisationer som Heritage Action – den tunga konservativa stiftelsen Heritage Foundations kampgrupp – fört en outtröttlig kampanj för att övertyga republikanska politiker att bekämpa Obamas sjukförsäkringsreform, “Obamacare”, med alla till buds stående medel. De har distribuerat färdigformulerade twitter- och facebookinlägg liksom färdiga budskap att ringa in till ledamöternas kontor, men också sänt egna reklamsnuttar specifikt riktade mot republikanska politiker benägna att ge upp striden. Den högerradikala webbtidningen Frontpage kallade i veckan republikanernas chefsstrateg Grover Norquist för “idiot” efter att han kritiserat nedstängningstaktiken. Inom Tea Party-rörelsen och i evangelikala kretsar har bilden av såväl Obamacare som Obama själv med tiden blivit närmast absurt demoniserad – Frontpage jämför honom exempelvis med Nordkoreas diktator Kim Jong Il.

Men det sker också mer komplicerade politiska manövrer i bakgrunden. I en debattartikel i konservativa Wall Street Journal argumenterar förre republikanske vicepresidentkandidaten Paul Ryan för en “stor överenskommelse” om landets totala socialförsäkringssystem, speciellt pensionerna, i en debattartikel där Obamacare talande nog aldrig nämns. Wall Street Journals egen ledarredaktion är inne på liknade tankar, och konstaterar att Obama själv signalerat att han är positiv till sådana nedskärningar.

Här framstår striden åtminstone delvis som en avledningsmanöver eller rentav skapad kris, som kanske inte heller demokraterna eller de moderata republikanerna är helt missnöjda med, för att bereda marken för dramatiska och politiskt svåra nedskärningsplaner. Till skillnad från Obamacare, som väcker intensiv avsky bland konservativa gräsrötter och även i befolkningen som helhet har något fler motståndare än anhängare, är nedskärningar i pensionssystemet nämligen inte speciellt populära ens bland republikanska väljare.