Både Mustafa och Svantesson har en bakgrund i religiösa organisationer som många ser som suspekta. Omar inom Islamiska förbundet och Svantesson inom Livets Ord. Omar fick sparken ganska snabbt medan Svantesson lär behålla jobbet. Visst handlar det om olika partier och det kan vara så att socialdemokratin är känsligare för mediedrev kring värdegrundsfrågor. Men det är inte den enda variabeln i ekvationen.

En viktig anledning är att Mustafa valdes till socialdemokraternas partistyrelse främst på grund av att han var muslim. Socialdemokratin sökte en framstående representant för det muslimska civilsamhället. Teres Lindberg, ledamot i den socialdemokratiska valberedningen motiverade valet med att ”vi har inga på central nivå som är aktiva muslimer”. Elisabeth Svantesson valdes till arbetsmarknadsminister för att hon hade rätt kompetens. Fredrik Reinfeldt sade inte att ”vi saknar någon från Livets Ord i regeringen”. Istället fokuserade han på hennes bakgrund som ordförande i Arbetsmarknadsutskottet.

När man betonade Mustafas religiösa bakgrund blev socialdemokraterna sårbara för attacker och mediedrev. Kanske borde man istället ha fokuserat på honom som en individ och på samma sätt som i fallet Svantesson framhävt varför han har rätt kompetens för jobbet. Säkert hade Mustafa många andra viktiga kvaliteter än ”rätt” religion. Om någon som är jude eller buddist väljs till en politisk position hänvisar man knappast till hans eller hennes religiösa bakgrund som en merit.

Visserligen är det positivt att många muslimers utsatta situation och marginalisering i det politiska livet uppmärksammas. Men risken med att betona muslimska politikers religiösa bakgrund är att man felaktigt kollektiviserar muslimerna, som i verkligheten är en mycket heterogen grupp.

Kollektiviseringen riskerar att skapa tre biprodukter. För det första spelar det i händerna på Sverigedemokrater och rasister vars politiska liv bygger på föreställningen om ”den andre”, en fientlig grupp som kan identifieras och bekämpas. För det andra skapas en grupp där varje medlem i gruppen förväntas stå för allas, även de allra radikala muslimers, idéerna. För det tredje anses denna imaginära grupp behöva representanter. Och det är mycket sannolikt att muslimernas inre maktkamper då kommer att påverka vem som får representera ”gruppen muslimer”.

I medierna befarade man i våras att fallet Mustafa kommer att minska muslimernas stöd för socialdemokratin. Men inte enbart socialdemokratin utan också hela det svenska politiska systemet är i fara. En mera nyanserad analys tyder på att de liberal muslimernas ställning har försvagats när de mest konservativa kan säga något som påminner mycket om de högerextremas argument: ”var det inte detta vi sade hela tiden, muslimer och demokrati/Sverige passar inte ihop”.

Allt detta är väldigt oroande och måste förstås av politikerna när man försöker få flera muslimer att delta i politiken. För att svenska partier i fortsättningen ska undvika dylika problem borde man fokusera mer på individen och kompetens. Religiösa och andra organisationer i det civila samhället må spela en framstående roll men i slutändan är det individen som är grunden för demokratin.

 Av hans uttalanden av att döma är Mustafa en relativt liberal muslim. Att Islamiska förbundet bjöd in föreläsare som hyst tvivelaktiga åsikter bör inte ses som ett uttryck för just vad Mustafa står för. Istället avspeglar det den mångfacetterade och splittrade islamiska värld som även han handskas med och kanske även försöker representera eller sträva efter att förena – en uppgift som är helt enkelt omöjlig.