I åtta år har Anna Lundberg forskat om spänningen mellan mänskliga rättigheter och migrationskontroll. Samtidigt som de legala vägarna är stängda och EU ständigt försvårar för hjälpsökande att fly till Europa – ökar deras utsatthet. Och därmed också deras behov av skydd.

– Det är en dubbel utsatthet. Om man tvingas resa med falska handlingar och utanför lagliga vägar är risken stor att hamna i situationer där rättigheter kränks. Men om det sker är det svårt att få hjälp.

Sedan andra världskriget har de mänskliga rättigheternas viktigaste funktion blivit att skydda de som saknar skydd, säger Anna Lundberg. Flera konventioner har antagits och efterkrigsåren har beskrivit som en revolution för de mänskliga rättigheterna. Men i praktiken finns det fortfarande ett stort glapp mellan verkligheten och rättigheterna på pappret. Anna Lundberg citerar den tyska sociologen och författaren Hannah Arendt.

– Ingen paradox är mer ironisk än den mellan omistliga mänskliga rättigheter som åtnjuts av medborgare i de mest civiliserade länderna och situationen för de rättslösa.

I det svenska samhället är det de utan uppehållstillstånd som är de som kan beskrivas som rättslösa, menar Anna Lundberg. Få är i så stort behov av att handläggare, gode män, advokater och domare gör sitt jobb. Att den mänskliga rättigheten att få en rättssäker asylprövning uppfylls. Men få har samtidigt sämre förutsättningar att påverka och göra sin röst hörd så att det verkligen blir så. Det finns ett grundläggande problem, menar hon.

– Det räcker inte att vara människa för att ha rättigheter.

Att människor på flykt inte får gehör för sina anspråk på rättigheter beror ytterst på att vi lever i en värld som är indelad i nationalstater.

– Rätten att ha rättigheter – den mest grundläggande mänskliga rättigheten är beroende av att du är en del av en politisk gemenskap.

Strävan efter universella mänskliga rättigheter krockar med staters suveränitet, säger Anna Lundberg och citerar Sharam Koshravi, antropolog i Stockholm.

– Vi bör ställa oss frågan hur den politiska gemenskapen kan breddas för att innefatta fler. Kanske kan vi ta de underordnades perspektiv som en aktiv politisk strategi och liera oss med människor på flykt.

Som exempel tar Anna Lundberg Asylstafetten, som Skånes Fria, skrivit om vid ett flertal tillfällen (se även sidan 2).

– I 34 dagar vandrade flyktingar och aktivister och samtalade med människor om den värld vi vill leva i – ytterst handlar det om att prata med de som drabbas av den nuvarande flyktingpolitiken och att ta deras berättelser på allvar.

Anna Lundbergs nuvarande forskningsprojekt går ut på att utforska papperslösa ungdomars rättighetsanspråk. Vilken tillgång till socialtjänst och skola de har samt vilka strategier de använder sig av för att få tillgång till rättigheter.