Brittiska Laura Marling är bara 23 år men jobbar på sitt femte album som ska komma senare i år efter kritikerrosade Once I was an eagle. Hennes musik ingår i folk/singer song writer-traditionen. Hon står på scen själv med sina två akustiska gitarrer och sjunger naket om personliga frågeställningar på ett sätt som verkligen når ut. Lite som Joni Mitchell i både frasering och sångklang, och det är en komplimang i sammanhanget.

De två inledande låtarna Breathe och Master hunter från senaste skivan sätter tonen direkt och suger publiken in i Marlings värld. Konserten går ganska snabbt och den inledande folk-sångerskan Marika Hackman känns mindre som förband än som en genuin komplettering till Laura Marlings konsert.

När Laura Marling sjunger tittar hon upp mot taket och hennes sätt är lågmält, coolt men med en känsla att hon skulle föredra att vara någon annanstans än just på scenen. Hon berättar att hon har blivit beskylld för att inte le så mycket, säger att hennes mamma vill att hon ska vara snäll mot publiken, och frågar försynt:"Am I nice to you?". Visst, det är lite gulligt.

Men på något vis hänger den där osäkra stämningen med genom hela konserten. Hon fumlar långa stunder med att stämma gitarren, glömmer kompositionen eller texterna, sjunger ibland fel, snabbar på låtarna som ibland känns väl korta. Till slut går gitarrsträngen av, efter tre minuters stämmande inför sista låten.

Tack och lov avslutar hon med vackra Saved these words och får äntligen gå av scen, efter en knapp timmes konsert. Det kan man unna henne, men som publik hade jag förväntat mig en bredare repertoar och ett mer avslappnat framförande.