I programbladet till Talgbollen – Boule de Suif kan man läsa några tankar från regissören Malin Westberg. Hon skriver: ”Av rädsla att kärleken, passionen, ska upphöra, försvinna, skapar vi kvinnor vår fiende; den prostituerade. Talgbollen […] handlar om kvinnlig sexism; systerligt sammanflätad och förevigad på grund av vår rädsla för horan som rival.”.

Pjäsen handlar om den prostituerade Elisabeth Rousset, även kallad Fettpärlan, och hur människor förhåller sig till henne och hennes yrkesval. Men pjäsen behandlar även ämnen som är större än den enskilda människan, nämligen klass och sexualitet; kan någon annan äga ens kropp eller har man själv alltid den fulla kontrollen över sin kropp? Är att sälja sex bara att sälja kroppen eller säljer man också sin själ? Och vilka är de prostituerade; är det bara kvinnorna och männen på samhällets botten eller är de av alla klasser?


Pjäsen utspelar sig under flera olika decennier: från fransk-tyska kriget i Normandie fram till 2009 och trots att samhället har utvecklats på många olika sätt finns det något som inte har förändrats: synen på den prostituerade och på sexualitet. Pjäsens utgångspunkt är att Elisabeth Roussets yrkesval är frivilligt. Hon har full kontroll över sin kropp och ligger inte med vilken man som helst. Hon är principfast. Stark. Det finns vissa saker hon aldrig skulle göra för alla pengar i världen. Dock är det denna frivillighet som ställer till vissa problem och svåra frågor ställs: kan Elisabeth verkligen ha principer kring sina kunder när hon trots allt säljer sin kropp, är hon inte redan en fallen kvinna, förlorad för evigt? Som en av karaktärerna i pjäsen utbrister: ”man är ej kvinna som prostituerad, ej heller av högre klass”.


Tanken med Talgbollen är att kritisera den traditionella sexistiska synen på den prostituerade som maktlös. Det är en viktig fråga i vårt samhälle som anses jämställt men där dubbelmoral kring kvinnors sexualitet egentligen härjar: där man ska vara både horan och madonnan, där man inte alls ska vara varken horan eller madonnan. Som Sonja Åkesson skrev ”stanken av dubbelmoralens pigga lik är trägen” och detta visas från slutet på 1800-talet ända fram tills i dag.

Till viss del tycker jag att pjäsen återspeglar denna historiska problematik kring kön, klass och sexualitet och det som jag egentligen mest vänder mig mot är just regissörens tankar kring vad Talgbollen ska föra fram och inte. Westberg menar att rädslan för horan är för att vi kvinnor ser henne som en rival. Visserligen visas detta uppenbart i pjäsen då männen talar om Fettpärlan som villebråd och också är redo att kasta sig över henne medan deras fruar, istället för att skuldbelägga männen, skuldbelägger henne.

Dock tycker jag att resonemanget faller då det är förenklat att säga att vi gör horan till vår fiende då vi ser henne som en rival. Snarare kanske vi förvirras och skräms av prostitution då dessa kvinnor använder sina kroppar till något vi har lärt oss att förkasta, något vi har lärt oss är fult. Det är större än att se horan som vår rival: än i dag ser kvinnor inte på sina kroppar som sina egna eftersom vi hela tiden får höra och se att de egentligen inte tillhör oss.

Det kanske också handlar om varor och tjänster i ett kapitalistiskt system: allt går att köpa och sälja, men till vilket pris? Vilka är det som blir sålda, vilka är det som köper? Jag tror inte att vi längre ser horan som vår fiende för att hon är en potentiell rival, vi ser henne snarare som en del i ett kvinnoförtryck där det inte finns något jämlikt utbyte. Hon är inte fienden, hon är en del av förtrycket. Som vi andra.


Talgbollen – Boule de Suif visar en skrämmande sann bild av samhället som håller sig in i vårt tvåtusental och får oss att ställa relevanta frågor kring prostitution och både kvinnlig och manlig sexualitet.