Nöden var fullt begripligt mycket stor. Arbetarfamiljerna fick försöka äta sig mätta på skummjölk, salt sill, det billigaste av bröd och potatis. Ofta fick middagen bestå av bara bröd eller potatis doppad i sillake.

Men den 27 maj 1879 hände det alltså. Då hade några av de arbetare som jobbade under slavlika förhållanden fått nog. Man utlöste en strejk. Strejk – ett stort och nästan obegripligt ord. Inte minst för hemmakvinnorna var strejken ett allvarligt hot. Varifrån skulle nu pengarna till det allra nödvändigaste komma?

Det är om denna, en av de första strejkerna i Sverige, som Vibeke Olsson berättar i sin alldeles lysande skrivna bok Sågverksungen (Libris förlag). Romanen bygger, vad jag kan förstå, på stor kunskap om Svartviksstrejken 1879. Författaren har studerat fakta kring vad som utspelades väl. Och hon hymlar inte med från vilket perspektiv hon ser det grymma som sker. Vibeke Olsson har i tidigare romaner alltid tagit parti för de svaga, den utsatta människan. Så även här.

Genom den elvaårige ”sågverksungen” Brickens ögon får vi insikt i den verklighet som var sågverksarbetarnas. Situationen var denna: arbetsgivarna, sågverksägarna, träpatronerna hade självsvåldigt sänkt lönen för arbetarna. Fattigdomen hade blivit än värre. Måttet var rågat. Från strejkernas England hade arbetarna tagit intryck och lärt sig att man kunde resa sig upp och säga ”NEJ”. Nöden tvingade fram arbetsnedläggelsen. Strejken var en verklighet.

Och den spred sig från sågverk till sågverk i Sundsvallstrakten. Arbetarna samlades i stora grupper och konflikten blev reell och hotande för sågverkspatronerna och deras anhang. På ett plan kan man säga att denna strejk misslyckades. Den misslyckades så tillvida att de strejkande arbetarna fick böja sig för kapitalisternas, sågverksägarnas och maktens våldsapparat.

För landshövdingen Treffenberg i Härnösand kallade efter en kort tid på militär som med bajonetter på gevären utgjorde ett kallt hot mot de strejkande arbetarna. Sex kanonbåtar kallades också fram. Hotbilden var total.

Om allt detta berättar ”sågverksungen” Bricken. Det är en grym och gripande och svår rad händelser som spelas upp. Strejkande hetsporrar ställs mot de mera sansade men likväl strejkande arbetarna. I scen efter scen målas ett panorama av nöd och förnedring upp. Värre än hungern är väl ändå mångas rädsla för överhetens grymhet, hjärtlöshet och brist på sans, förnuft och empati.

Sågverksungen presenteras om en roman, och en roman med dokumentär bakgrund är det. Men det är också en upplysningsskrift. Och tonen i romanen är sådan att jag nog vill kalla den en ”ungdomsroman”. Vibeke Olsson skriver med stark medkänsla och beskriver skeendena tydligt och skarpsynt och lättavläst. I sin profession är Vibeke Olsson pastor i Svenska baptistsamfundet, och hon har även arbetat som diakon i Stockholm. Det kan man lätt avläsa i hennes lätthet att skriva med just empati med de svaga, de utsatta, det maktlösa.

Jag skrev att denna historiska strejk blev ett misslyckande för de strejkande, för arbetarklassen. Det är fel. Det blev ändå en seger för sågverksarbetarna. En seger för dem som förlorade och en förlust för de kapitalistiska, hårdhudade och skoningslösa sågverksägarna som efterhand avkläddes i all sin snikenhet och sin grova brist på känsla för rättvisa och vanlig enkel anständighet.

Jag skulle önska att denna bok fick många, många läsare. Vi är många som behöver fräscha upp våra kunskaper om arbetarklassens historia. För det är verkligen på det sättet att svensk arbetarklass, trots sin ekonomiskt relativa trygghet, lever i en tid av hot mot sin välfärd.

Vibeke Olssons fina skildring av denna resning av svensk arbetarklass den 27 maj 1879 är en påminnelse om att det inte är mer än drygt ett hundra år sedan som svenska arbetare tvingades leva slavliv och hotades av militär. Den tiden kan komma åter. Vi ska vara på vår vakt.