Maria Erixon-Näs heter huvudpersonen i Majvor Müllers nya roman, den första utanför kriminalromangenren. Maria drabbas av sorg när hennes man kör av vägen med bilen och störtar mot en omedelbar död i en ravin någonstans i sydöstra Spanien. En bilresa som påbörjades i Quesada, Costa Blanca, Marias och Johns boendeort sedan sju år tillbaka. Men en resa som, vilket prologen tyvärr redan berättar, har ett givet slut.

Det inträffade blir startpunkten för både en yttre och – än viktigare – en inre resa för Maria. För när psylokogens ord bara upplevs som bladder, kanske sorgen kan bearbetas bland människor och mygg i det kära och känslomässigt alltid nära Norrbotten, tänker Maria, och styr semesterresan mot destination Raitajärvi, hennes hemby.

 

När livet håller andan handlar om att bearbeta sorg och kunna gå vidare. Men romanen är lika mycket en berättelse om att det sällan blir som man tänkt sig. Och om tillfälligheters påverkan av livet, på gott och ont.

Det blir inte minst Maria varse. För på väg mot Lofoten och späckhuggarsafari i nostalgins tecken, hamnar hon på en Hitta dig själv-kurs i Överkalix-trakten. En kurs under ledning av Inger Keräs, som Maria av en slump träffade på Aunes-gården i Övertorneå. Vad gör hon är? är Marias första tanke, eftersom Inger i skolan var den häftigaste bruttan som killarna dreglade efter. Kursen, och mötet dememellan, ger svar som både förklarar och faktiskt helar, men som också skapar nya frågor.

Den i början lite motsträviga Maria, ”hon klampar in i mitt liv”, blir dock till slut en av Ingers mest fötroliga. Att det trots den känslan nästan alltid finns fickor av hemligheter, är berättelsen När livet håller andan ett exempel på.

 

Majvor Müller skriver enkelt och utan krusiduller, och med ett varmt dunkande hjärta för Norrbotten och hembygden. Klyschan till trots, känner man hur Maria är i sitt rätta element i vår glesbefolkade landsända. Och det märks också i författarens miljöskildringar. ”Det är hit jag kommer när jag kommer hem”, som Euskefeurat sjunger, skulle kunna vara Mullers ord om Raitajärvi.

Berättelsen om Maria Erixson-Näs inre liv och resa efter att mannens död svajar dock. Man känner med Marias djupa sorg, när hon i och med dödsfallet även mister hoppet att efter fem missfall få adoptera ett barn, ”Jag tänker på Ming Lee”.


Andra gånger blir skildringen grund och oengagerad. Men jag tackar... någon för att Nåjden Pekka, ursäkta mig, inte fick större plats i romanen. Och att makens efterlämande försäkringspengar skulle bränna så på Marias moral, förstår jag inte riktigt. Men det kanske är en genusfråga? Eller, nej just det, Marias ansvarsfulla storasyster Lena förstår ju inte heller problemet. Lev, säger hon, ungefär.

Med tron på att Maria slutligen följer läkare Eva Zapateros ord ”Du måste låta sorgen ta plats”, kommer nog framtiden att te sig ljus för henne trots allt.

Det tror jag också att Majvor Müllers författarskap gör. När livet håller andan är ett nytt steg på vägen. Dock under förutsättning att korrekturläsarna ser och och rättar till (jag är allergisk) alla särskrivna av ord.