Ängsblommor, ladugårdsbyggnader, kor och hagar – Ang Lees kamera sveper fram genom en lantlig idyll i inledningen av Taking Woodstock. Filmen berättar den sanna historien om hur Elliot Tiber (Demitri Martin) försökte hjälpa föräldrarna att rädda deras skuldtyngda motell, som mer liknar en förfallen bondgård i ett hav av ogräs. När en musikfestival som skulle gått av stapeln i en närliggande stad blivit av med tillståndet erbjuder Elliot att hyra ut motellet och marken däromkring. Snart har hans lilla hemby White Lake, där tiden tycks ha stått still sen 1800-talet, förvandlats till ett kaos av dansande, påtända hippies.


Taking Woodstock bryr sig inte så mycket om musiken. Faktum är att man bara hör lite musik i bakgrunden då och då, vilket man kanske ska vara glad för. Att se någon skådespelare i krullig peruk leka Jimi Hendrix gör ingen glad. Filmen fokuserar heller inte särskilt mycket på ungdomskulturen, hippierörelsen, Vietnamkriget, samhällsförändringar. Allt det som Woodstock setts som en symbol för eller som en kommentar till. Visst, allt finns där i inlagda markörer, men Ang Lee problematiserar aldrig eller vidgar perspektivet. Man skulle kunna säga att fokuset inte ens ligger på Woodstock, trots att fladdrande hårmanar och påtända blickar ständigt sveper förbi i bakgrunden. Fokus är riktat mot Elliot, en försiktig judisk kille som är bunden till sina udda föräldrar. Vi får följa hans frigörelse, hur han accepterar sin homosexualitet och vågar släppa hämningarna.


Den spröda oskuldsfullheten i en ungdomskultur som fortfarande prövar sig fram, inte hittat sina fasta ramar – det skildras redan i Michael Wadleighs dokumentär Woodstock från 1970. Dokumentären har inte bara fått en Oscar – det är en jäkligt bra film också. Wadleigh lyckas fånga glädjen och spontaniteten, känslan av att festivalbesökarna inte riktigt vet vad som håller på att hända, men ändå är övertygade om att de är i färd med att förändra världen.

I Taking Woodstock, som lånar repliker och scener från dokumentären, känns mycket av det spontana bara konstlat. När till exempel Elliots föräldrar blir ilurade hasch och dansar runt spralliga i regnet, ser jag ingen uppsluppen spontanitet. Jag ser det gamla vanliga knarkskämtandet som finns med i var och varannan amerikansk ungdomskomedi. Dokumentären om Woodstock har en magi som Ang Lee aldrig lyckas återskapa.


Att Ang Lees film är en feelgood-komedi tar också udden av grundhistorien – den tafatta Elliots väg mot vuxenlivet. Homosexualiteten blir mest en lustig parentes, lika lite engagerande som den obligatoriska LSD-episoden. Ang Lee har gjort en film utan friktion, en komedi med nedslipade hörn och kanter. Woodstockfestivalen förtjänar ett mer uppseendeväckande och engagerande drama. Något vildvuxet och lössläppt, inte tamt och tokroligt.