Silbersky famlar i mörkret
I århundraden har cirkussällskap turnérat våra länder och till synes spridit glädje och underhållt barnfamiljer. Men det pågår numera en debatt som startades med nyheten om att Bolivia blir första landet att förbjuda djurcirkusar.
Plötsligt verkar det gå upp för somliga att elefanter kanske inte är gjorda för att stå på bakbenen och att sälar inte är skapade för att i en torr manege balansera en boll på nosen. Men för andra verkar det fortfarande vara en gåta, djuren verkar ju så glada och de misshandlas säkert inte bakom scen.
Leif Silbersky uttalade sig till exempel i djurcirkusarnas försvar i förra måndagens Expressen. Han anser att djurrättsaktivister ger cirkusarna dåligt rykte, vilket i och för sig är lite av poängen, men också att de borde prova att jobba på en cirkus några dagar och se att djuren inte misshandlas och plågas, utan vårdas med kärlek och omtanke.
Bara det faktum att människan kan vårda elefanter, lejon och andra vilda djur med kärlek och omtanke på så nära håll, vittnar väl om att djurhållningen är onaturlig? Elefanter har inga som helst naturliga behov av att balansera på pallar och/eller bakben. Ett av sjölejons största behov är att simma, vilket de inte gör i sågspån i ett cirkustält.
Att påstå att man vårdar någon med kärlek när man försummar individens grundläggande biologiska behov, är att vara blind. Djur är inte gjorda för människan. Varken som underhållning, mat eller kläder. De är individer som existerar för sina egna behov och vi har därför ingen rätt att tvinga dem att leva utan chansen att tillfredställa dessa. Att dessutom påstå att det är enbart mänsklig kärlek som får ett sjölejon att klappa händerna och studsa med gummibollar är bra naivt.
Det är säkert sant att man i många fall inte misshandlar djuren med piska bakom scen. Men det är fortfarande också sant att djur inte är till för att hållas fångna i små burar eller köras land och rike runt. Det i sig, anser jag, är djurplågeri.
Det verkar vara så att Sverige är bra på att se mellan fingrarna, samtidigt som vi kallar oss själva ett av världens mest jämlika länder. Var finns djuren i den beräkningen och när ska vi börja ta sanningen till oss? Det pågår officiella kampanjer i våra grannländer. Men i Sverige uttalar sig en välkänd auktoritet och vi nickar instämmande. För att det är enkelt.
Att inte ge något statligt ekonomiskt stöd är inte att åtgärda djurcirkusfenomenet, det är att ignorera det. Vi har alla ett ansvar i den här frågan. Besök inte cirkusar som använder djur, och låt inte människan utnyttja dem som inte har någon talan.
