Den är bred, asfalterad, upplyst och lätt att glida in på. Den är glamoriserad och beskrivs inte sällan som satans tjusig, elegant och stilig värre. Men vägen till helvetet är farlig, hård, skitig och ödes-
mättad. Vägen till helvetet är vad jag kallar den, för det är just det den är. Inget annat.
Det finns många som känner denna verklighet. Många gettoliknande förorter i utkanterna av våra storstäder är fylld av unga (företrädesvis) män som slagit sig in på den vägen. De unga männen har skaffat sig sina idoler och sina fadersgestalter i denna oftast destruktiva närmiljö.
Det handlar om en miljö med stor arbetslöshet och brist på förhoppningar, där missbruket flödar och de goda förebilderna har svårt att gro. Det finns tiotusentals unga män som lever i den miljön idag. Eftersom jag bott i Malmö i trettiotalet år kan jag peka på Lindängen och Rosengård.

En av de som vet mer än de flesta om sådana miljöer och sådant liv är en nu 40-årig man som heter Niclas Jansson. Han har levt i skiten. Han har traskat runt med de falska idolbilderna framför sig. Han har formligen drivits in i kriminalitet, drogmissbruk och leda, vånda, hemlöshet och uppgivenhet. Men Niclas Jansson är också ett härligt och starkt bevis på att man kan bryta sig ur skiten, ta sig samman och skifta liv. Han har mäktat “byta däck”, så att säga.
Det är lätt att medge att den bok som Niclas Jansson skrivit om sitt liv är en underbart stimulerande läsning. Det är en historia som bärs upp av hopp, het vilja till förändring och ett liv som till slut (så här långt i vart fall) har ändat i seger. Niclas föddes 1968 i Motala. Hemmiljön var inte den bästa. Man kan ju här avstå från att hitta enskilda syndabockar. Det gagnar ingen att peka på enskilda som vägrat ta ansvar för unga människors liv. Men desto mer kan man finna att det är samhällsbyggarna i stort som bär skulden till misslyckandet för så många ungdomar.
Och det kan inte bli annat än att skulden får läggas på politikerna. För det är ju ändå glasklart att det är våra politiker som bygger vårt samhälle. Det är de som bestämmer över hur skolan skall se ut, de har att bestämma över om fritidsgårdar och andra lokaler som skall kunna härbärgera ungdomen. Det är också politikerna som bestämmer över hur unga människor som kommit snett skall hanteras.
Niclas Jansson har in på bara skinnet fått erfara vad som skapar grogrunden för det onda liv som han hamnade i.

Och ändå är ett av skälen till att jag så mycket gillar hans bok att han aldrig på någon enda sida försöker skylla ifrån sig, idealisera sig själv eller lägga skulden på sina polare, på “de andra”. Visst ser han var det brister i kontakten mellan de unga och de som bär ansvaret för hur dessa unga skall fungera. Men Niclas Jansson gör en hederlig och skarpsynt analys av de ungas liv och miljöer och han ser fullständigt klart att det allvarliga grundproblemet när det gäller det vi kallas ungdomsbrottsligheten är att de unga som inte blir sedda, att det är de som glider in i missbruk, revolt, farliga idolbilder och missbruk.
En recension av denna bok tvingar till begränsning. Mycket skulle man kunna säga om Niclas Janssons erfarenheter och hans kunskap om detta gigantiska problem. Men här får det räcka med att säga att Rivet skinn - hela historien, är den sortens byggsten som behövs för att bygga ett bättre, klokare och humanare samhälle.