När jag i slutet av 1950-talet började intressera mig för bildkonsten som uttryck för en andlighet, ett mentalt och känslomässigt språk, kom kritikern i Dagens Nyheter, Ulf Linde, att bli en viktig vägvisare för mig.

De dagar som DN-kultur rymde hans konstkolumner var högtid. Ulf Linde vågade visa på sambandet mellan den konst han sett på sina utställningsrundor och det liv han levde. Och mer ändå. Hans texter om bilder, konst, handlade aldrig säger ALDRIG någonsin om konst som dekorationer på väggen, ovan finsoffan, utan blev istället lärostycken fyllda av spänning, nytänkande, mod och sensibilitet.

Nu skall det sägas att svensk konst under denna tid stod i sin mest vågade och dynamiska period. Det skedde någonting med konsten och konstnärerna och konstpubliken under dessa år som kom att bli avgörande för hela konstlivet för många.

Jag skall inte gå så långt som till att säga att Ulf Lindes krönikor och ord om konst blev till bibeltext eller rättesnöre för oss som läste honom. Därtill var han nog emellanåt väl så snobbig och visade ofta sitt behov av att dominera och vara exklusiv och svårtydd.

Men på botten av hans kärlek till konst (för en kärlek handlade det tveklöst om) fanns i vart fall en lidelse och en passion som jag saknade hos många andra konstskribenter. Lindes medkritiker i DN, Torsten Bergmark, företrädde en helt annan hållning och konstsyn än Linde. Bergmark lät sin socialism styra hela sitt konstskrivande, och trots att han var en stor stilist även han så blev hans texter emellanåt aningen torra och självskrivna.

För en ung grabb som jag så stod man mellan två hötappar när man skulle orientera sig om det stockholmska konstlivet när man läste Lindes av upptäckariver styrda recensioner och Bergmarks texter som – hela tiden – gick ut på att konsten hade ett socialt ansvar och all konst, som inte tjänade Bergmarks idé om den politiska konsten, i grunden av en meningslös konst.

Här spetsar jag till problematiken. Men utan denna beskrivning går det inte att förstå skillnaden mellan Bergmark och Linde. De två var vattendelare i svenskt konstliv. Och båda blev rejält hatade. Och båda hade sina trogna läsare och vapendragare. Själv kom jag att stå mitt emellan de båda.

Det var då (och är så ännu) självklart för mig att konsten inte kunde eller kan ses som något isolerat i livet och samhället. Naturligtvis måste vi då som nu fråga oss VARFÖR en bild såg ut som den gjorde. Vilken var konstnärens avsikt med sin bild? Vad ville den tavlan konstnären själv eller vad ville den mig?

Men det var då – och nu – lika självklart att varje målare, varje konstnär måste fritt och självständigt få välja VAD han ville säga och VILKEN FORM han ville säga det i.

Så upplevde jag Bergmarks kontra Lindes pennfäktningar i DN under denna tid. Och jag läste med stora ögon och lärde. Den kunde senare avläsas i en debattbok som fick det självklara namnet ÄR ALLTING KONST.

Men det var om Lindes minnen i denna nya bok som denna text skulle handla. Men det är inte lätt att skriva om boken utan att tala om i vilken situation eller miljö som grunden för den stora konstdebatten kom till.

Det är ett stort nöje att läsa Ulf Lindes bok, för mig. Det känns ibland som om dessa minnen bara befann sig på armlängds avstånd. Och den problematik som jag läser om i Lindes bok gäller än idag. Inget avgörande har hänt som gör att vi kan se på konsten med andra eller nya ögon idag.

Aningen häpen blir jag över Lindes behov av att t.ex. framställa sig själv som den stora konstfilosofen. Hans begåvning och varma kärlek till konsten borde vara tillräckligt stor förutan att han skall behöva visa upp sig i finkostym av överklassnitt. Ett exempel: Ulf Linde kan bara ge ett enda varmt ord om den store målare Peter Dahl och det på grund av att Dahl givit Linde aningen beröm i en av sina memoarer. Annars skulle Dahl över huvud taget inte räknas med i Lindes bok. Peter Dahl är ändå den stora folkliga målaren som dragit kanske hundratusentals människor till konstsalongerna och konsten.

Lindes kvalitet är det personliga och känslomättade tilltalet. Han vill vara upptäckaren, uppfinnaren, geniet.

Vi andra som har en folkligare och mer agrar eller bondsk syn på konsten kan ibland känna oss som om vi klampar in i konstens finrum med våra grova skor, fyllda av lera och gödsel. Linde talar ofta om sin upphöjning som invald i Svenska Akademien. Till det gratulerar jag  honom. Liksom jag skulle ha haft betydligt större kärlek till Linde om han besvärat sig med att tala till bönder på bönders vis.