Artist: Kendel Carson Skiva: Alright Dynamite Bolag: Train Wreck/Rootsy.nu

Det är inte svårt att förstå varför Chip Taylor tog den unga Kendel Carson, i dag 24 år, under sina vingar och redan på debuten Rearview mirror tears från 2007 visade upp hennes odiskutabla talang som sångerska och violinist. Låtskriveriet tog Taylor i stort sett själv hand om. Ungefär detsamma gäller på nya plattan, men att Carson är stadd i utveckling råder ingen tvekan om. Hennes röst har utvecklats och hon har bidragit mer som låtskrivare här. Resultatet är mycket lyckat på en skiva som definitivt är rootsy americana men som inte kan sorteras in mycket snävare än så.
Plattan öppnar med den långsamma, ödsliga och oemotståndligt vackra Oh baby lie down. Den sätter stämningen även om snabbare spår, rentav klacksparkar, finns, till exempel en hejdlöst svängig version av Janis Joplins showcase Mercedes benz. Det vilar hur som helst något eftertänksamt över hela skivan och jag tycker mycket om det. Taylor sjunger stämmor på flera spår och rösterna harmonierar väldigt fint. Bandet spelar i en av de högre divisionerna. Namn som John Platania (gitarr), Bryan Owings (trummor) och Ron Eoff (bas) har hörts tillsammans med Van Morrison, Emmylou Harris och Delbert McClinton och de tar låtarnas minimalism till höjder som bara ytterst lyhörda musiker förmår. Här spelas inte en ton för mycket utan sångerna och Carsons röst får stå i välförtjänt centrum.

*

Artist: Colin Linden Skiva: From The Water Bolag: True North/Rootsy.nu

Kanadensaren Colin Linden må vara rätt okänd i Sverige, men på meritlistan finns 11 soloalbum, 70 album som producent och medverkan på över 300 skivor med andra artister. Han har därtill spelat live med folk som Emmylou Harris och Bruce Cockburn och hans sånger har spelats in av bland andra The Band och Keb’ Mo’. Och det är inte nog med det. Linden är också en drivande kraft i bandet Blackie&The Rodeo Kings, vars plattor det senaste decenniet hör till den periodens mest hörvärda. På nya From the water hör vi den oemotståndlige bluessångaren, den extraordinäre gitarristen och den lysande låtskrivaren Linden, och det bör glädja alla älskare av amerikansk rootsmusik.
I allt väsentligt är detta blues, men Linden är i första hand ute efter känslan och låtmaterialet är mycket varierat, från episka folkbluesiga saker till funkigare grooves. Svänget är påtagligt hela vägen och själfullheten likaså. Talar vi gränsöverskridande blues, är Colin Linden min man.

*

Artist: Elizabeth Cook Skiva: Balls Bolag: Continental Song City/CRS/Rootsy.nu

På denna platta, som gavs ut i USA redan förra året, bjuds traditionell country som för tankarna till Kitty Wells och Loretta Lynn. Plattan är stilsäkert producerad av Rodney Crowell. Cooks röst påminner en del om Dolly Partons och plattan som helhet ligger inte långt ifrån Crowells stora 80-talshit Diamonds&dirt. Materialet är mestadels egenkomponerat och den vågade, i USA vill säga, Sometimes it takes balls to be a woman, sticker ut som bästa spåret. Mycket starka är också Tim Carrolls vackra Always tomorrow och Cooks överraskande tolkning av Velvet Undergrounds Sunday morning.

*

Artist: Carrie Rodriguez Skiva: She Ain’t Me Bolag: Continental Song City/Playground

Carrie Rodriguez gjorde några kritikerrosade plattor tillsammans med Chip Taylor i början av 2000-talet, men har nu gått vidare trots att solodebuten Seven angels on a bicycle (2006), dominerad av Taylorkompositioner, var mycket lyckad. På She ain’t me samarbetar Rodriguez istället med låtskrivare som Gary Louris (Jayhawks) och Mary Gauthier. Resultatet är något mindre personligt, men låtmaterialet håller oftast hög klass och Rodriguez röst är en ren njutning. Hon är också en mycket framstående violinist, men plattan innehåller inte mycket fiol. Istället domineras den något tillrättalagda ljudbilden av andra akustiska instrument. Genremässigt är detta svårbestämt, men kanske ligger altcountry – vad nu det egentligen är – närmast. Duetten med Lucinda Williams, Mask of Moses, är dagens favorit på en platta som kunde ansats något.

*

Artist: Naomi Sommers Skiva: Gentle As The Sun Bolag: Continental Song City/Playground

Tredje skivan med Naomi Sommers och den första av dem jag hör. Jag borde verkligen söka upp de tidigare, för det här kan bli årets sommarplatta i min hängmatta. Gentle as the sun är fylld av svängig och levande musik från någonstans där hillbilly- och bluegrasstraditionen möter blues, folk och en skärva jazz. Mandoliner, dobro och andra akustiska stränginstrument dominerar en ljudbild som är öppen och välkomnande. Producenten Jim Rooney ger Sommers musik precis den inramning den behöver och mår bäst av.
Sommers skriver utmärkta sånger som låter som om de alltid hade funnits, ett betyg så gott som något, och hennes röst är varm och helt befriad från manér. Marknadsavdelningens försök att göra henne till den felande länken mellan Lucinda Williams och Alison Krauss känns helt onödigt. Hon står hur bra som helst på egna ben. Jag misstänker till och med att gamle Hank hade gillat detta, inte minst versionen av Don Gibsons Sea of heartbreak.

*

Artist: Chuck Mead Skiva: Journeyman’s wager Bolag: Continental Song City/CRS/Rootsy.nu

Mead är en av förgrundsfigurerna i gospel-pop-rock-countrybandet BR5-49 och släpper nu sin solodebut, Journeyman’s wager. Den är lite rockigare och mer mainstream än BR5-49:s senaste, men har trots det en lätthet i anslaget som är mycket attraktiv. Vissa gitarrer kan till och med påminna om Dave Edmunds när denne var som bäst, och det ger förstås en guldstjärna i min bok. Mead är en utmärkt sångare som fångar intresset för historier med mytologiska rock’n’rolltitlar som Out on the Natchez trail, Up on Edge hill och Albuquerque.
Detta är americana som inte bugar särskilt djupt mot Deltat eller Chicago, Mead har kallats ”The Hillbilly renaissance man”, men som innehåller några riktigt starka låtar med refränger som sätter sig och sitter kvar. Här finns också en organisk cover av George Harrisons Old brown shoe.

*

Till sist. Vad som är pop och vad som är country är inte alltid lätt att avgöra – och kanske inte ens intressant? Men i min värld gäller att ju mindre pop i countrycocktailen, desto bättre. Undantag finns, tänk gärna Patsy Cline eller Charlie Rich, och Anita Perras nya platta bör tveklöst räknas dit. Den bjuder på 60-talscountry med rätt ”twang” och Perras har en nära nog perfekt countryröst. Those classic country songs (True North/Rootsy.nu) är knappast djuplodande eller den bästa platta jag hört i år, men jag spelar den gärna.