Från natur och/eller porträttmålande där likhet och peronlighetsskildring blev måttstock för goda recensioner kom ”snabba” penseldrag med färgsammansättningar och känslans intryck och uttryck att bli nya ”ismer”. Recensenterna behövde tid på sig för att förstå det nya, när det blev närmast paradigmskiften. Därefter blev den nya konsten ”trend” och värdefullare.
I svensk litteratur i dag har vi en ”brokighet”. Allt från skickliga personskildringar i deckare med skarpt genomtänkta intriger till också människor som skriver om psykisk hälsa.

Jag har bott många år utomlands, men har nu i mitt skånska närområde upptäckt två kvinnor som skriver om psykisk hälsa.
Hade jag varit kirurg istället för psykiatriläkare, som jag varit i många år, hade jag blivit förvivlad om någon med blindtarmsoperation i färskt minne på fullt allvar hade skrivit att sjuk blindtarm kan man inte bli frisk ifrån.
När det gäller Ann Heberlein som senast skrivit storsäljaren Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva så lyckas hon på flera sätt att påverka oss som läser boken. Ann Heberlein är en välutbildad kvinna som doktorerat i etik, hon framträder i TV och är intellektuellt klar och ordnad. Hon beskriver väntrumsstämning där människor blandas från olika sociala miljöer. Hon talar om att hon har en manodepressiv sjukdom.
Hur hon än skriver med känslor så är hon effektiv när det gäller stigmatisering. Om vi själva ställer oss frågan om hur allmänheten ser på kirurgisk sjukdom och psykisk sjukdom så tror jag vi får eftertanke. Om några år kommer vi säkert att se det som helt naturligt att till exempel en hög chef inom EU eller på någon annan maktplattform har en manodepressiv sjukdom.

Psykiatriprofessorn Kay Redfield-Jamison i USA har skrivit många böcker om sin egen manodepressiva sjukdom. Kanske är det ett litet paradigmskifte på gång.
Det finns likheter mellan Kay Redfield-Jamison och Ann Heberlein när det gäller stigmatisering. Båda lyckas också undvika det fatala misstaget att säga att ”kirurgin kan inte bota blindtarmsinflammation”, de inger hopp och visar att depressioner visst kan behandlas med gott resultat.
Sofia Åkerman är en sjuksköterska som också skriver om sin psykiska sjukdom i boken För att överleva – om självskadebeteende.
I den psykoterapi hon genomgår så visar hon att hon kan ”slå ned” den onda kraften ”Lucifer” som tidigare gjort henne självdestruktiv, även om det tar tid.
Kanske har vi nu den psykiska känslans impressionism och expressionism i litteratur. I alla fall motverkar böckerna stigmatisering av psykisk sjukdom.