Artist: Steve Earle Skiva: Townes Bolag: New west/Playground

Steve Earle går in i det allra heligaste, in i sångernas högsta katedral, och bugar med vördnad vid altaret. Tyvärr. För det är en sak att han håller Townes Van Zandt högre än alla andra låtskrivare, en annan att han på Townes ? som består av femton sånger av Van Zandt ? närmar sig den låtskatten på ett på tok för gravallvarligt och underdånigt sätt. Det bränner aldrig riktigt till och jämfört med hans version av »Tecumseh Valley« på 90-talsskivan »Train A Comin?« är det mesta här rätt långtråkigt.

Det som i någon mån räddar plattan är framför allt låtmaterialet. Townes Van Zandt var onekligen en fantastisk låtskrivare med ett unikt öga för detaljer och en ovanlig förmåga att hitta outslitliga melodier och harmonier. Earles röst är också i god form. Men med resultatet i öronen förstår jag inte riktigt varför han valde att göra denna skiva ? Van Zandts egna versioner är utan undantag bättre. Och det måste väl inte minst Steve Earle själv tycka?

*

Artist: Richard Lindgren Skiva: Poets drown in lakes Bolag: Rootsy.nu

Det är en god bit mellan my hometown och Malmö, och jag missade därför den konsert som Richard Lindgren gav på St Gertrud i mitten av april. Skada, för som jag ser det gjorde Lindgren förra årets bästa svenska skiva, A man you can hate. Men redan nu finns konserten på platta och jag kan konstatera att hans material fungerar ännu bättre live.

Tillsammans med ett lyhört och akustiskt, ja till och med trumlöst, band gör han på Poets drown in lakes en lågmäld men samtidigt storslagen folkmusik, ofta med tydliga countryinfluenser. Hans ärrade och intensiva röst låter mer personlig live, som om Lindgren vågar distansera sig mer från förebilderna när han möter sin publik. Han räds heller inte det långsamma eller det intima. Publiken sitter andäktig och tyst och jag följer det exemplet här på min kammare.

Med undantag för Guthries »Deportees« och en väldigt bra version av Tom Waits »On the nickel« är låtmaterialet Lindgrens eget. Och trots att nämnda Waitslåt är en av dennes bästa kompositioner, sticker den inte ut på något sätt här. Det säger förstås en hel del om Richard Lindgrens förmåga som låtskrivare, och sånger som till exempel »Five pints and a wink from Gwendolyn« och »Grand Hotel« är alldeles lysande. Den förstnämda svänger riktigt gott, medan den senare är ett bra exempel på Lindgrens lyriska kvaliteter. Ett mycket vackrare samspel mellan röst, melodi, pianospel och text kan jag nästan inte tänka mig.


*

Artist: Romi Mayes Skiva: Achin? in yer bones Bolag: Me an My Americana/Rootsy.nu

Har vi i Romi Mayes ännu en rockcountrydrottning i vardande? Kanske det. Jämförelserna med Mary Gauthier och Lucinda Williams är i alla händelser oundvikliga och Mayes är en lovande tronpretendent om än inte i samma klass ännu. På Achin? in yer bones varvar hon midtempoballader utspelade i något slags blått altcountrylandskap med hårdare bluesinfluerade nummer. Och faktum är att jag föredrar de senare. Mayes har ett gott bett i rösten och Gulf Morlix gitarrspel är som alltid oantastligt ? rått och påträngande när sångerna så kräver, känsligt och återhållsamt där emellan.

Tyvärr når Achin? inte hela vägen fram. Riktiga höjdare, som till exempel den tunga »If the lord don?t love you«, i vilken hennes frasering av raderna ?Well I know I ain?t no angel but I know I can be true, but if you go home with that lady, I?ll be comin? on after you? pendlar på den knivsegg där likgiltigheten möter lagens strängaste straff och den lämnar därmed inte något som helst utrymme för tvivel, varvas med låtar som är väl anonyma, rösten och musikerna till trots. Men Romi Mayes är helt klart ett namn för framtiden.


*

Artist: Wayne Hancock Skiva: Viper of melody Bolag: Bloodshot/Border

Wayne Hancock må vara en anakronism och en lantis, men när Viper of melody börjar snurra i spelaren tror jag knappt att det är sant ? görs sådan här musik 2009? Så svängig, så utan en tanke på vad branschen kan tänkas tycka, så fullständigt ute och så knäckande bra.

Jag bryr mig inte ett skvatt om att skivan är fylld av musik som lika gärna hade kunnat göras under de där åren mellan Hank Williams död och Elvis revolution där i Memphis. Med avstamp i arketypisk rock?n?roll som den lät när Hank inte visste att han gjorde den, som i »Hey good lookin?« eller »Move it on over«, och med näsan pekande rakt mot rockabilly, trollar Wayne Hancock och hans grymma band fram tretton spår om mördade älskare, nätter i hundkojan och ensliga highways.

Trummor finns inte, behövs inte, men gitarrerna ? akustiska, elektriska och steel ? är så fräcka att jag kör plattan en gång till bara för strängaspelandets skull och sedan en till för att få den här renande hillbillysmockan rätt i ansiktet på nytt. Jag är nog en anakronism och en lantis.


*

Artist: ismael Skiva: ismael Bolag: Viskningar och vrål/Plugged

Att lyssna på ismael och bandets självbetitlade debutskiva är som att företa en resa i tiden. Ingenting konstigt med det; god musik har alltid ett förflutet. Men det är inte en resa tillbaka till rockens rötter så som de oftast beskrivs, till Elvis, Hank, Mississippideltat eller ens Liverpool. Nej, här hörs i stället ekon av The Jams kollektiva energiexplosioner, tidiga U2, när Bono var mer entusiast än världssamvete, Joy Divisions och REM:s lysande popsånger, de som aldrig förlorade sig i melodihakar för hakarnas egen skull, och Anders F Rönnbloms och Imperiets bästa stunder. De ?roots? ismael förhåller sig till utgår alltså i mångt och mycket från det 80-tal som fann sitt uttryck i det sena 70-talets (ofta brittiska) new wave. Men ismael består av tre vuxna män som vet vilka de är och vad de vill, så till det enkla plagiatet är det långt. Faktum är jag trots alla uppenbara influenser finner ett helt eget uttryck i bandets musik.

Konstellationen ismael är relativt ny, men de tre medlemmarna har spelat ihop länge i olika sammanhang och samspeltheten är frapperande. Det här är tät och tajt musik där ingen del tillåts växa sig stor på de andras bekostnad. Ett annat signum är bandets förmåga att mejsla fram goda popmelodier som berikas av en lika attraktiv som svårdefinierad rockestetik. Det gäller till exempel singelspåret »Trick«, den storslagna »Skalv« och den hymnlika »Skugga«. Lyssna gärna på den senare och fundera på hur Dylan skulle låtit om han hade vuxit upp i England för 30 år sedan.

Texterna, skrivna av sångaren och gitarristen David Berjlund, är viktiga för bandet och av hög kvalitet. Berjlund skriver ingen på näsan, utan är snarare en sökare på jakt efter autenticitet i en samtid som förlorat sig i yta och kanske glömt bort vad som egentligen betyder något. Han problematiserar inom ramen för ett eget lyriskt uttryck och han kräver mycket av lyssnaren. Plattans bästa spår, »Flickan i Saigon«, är med sin imponerande pregnans och sitt innovativa aspektseende ett bra exempel på det.

Berjlund är en utmärkt sångare också, med en röst som tar igen med närvaro det den möjligen saknar i originalitet. Jag överser utan vidare med att någon låt går lite på tomgång. Det blir gärna så när melodier och utspel står i musikaliskt centrum ? marginalerna är små och det är inte mycket som skiljer en verkligt bra låt från en som inte riktigt lyfter.


*

Artist: Tom Allone & The 78?s Skiva: Major sins pt 1 Bolag: Nettwerk/Playground

Den som föredrar ett klassiskt popanslag, kan med fördel också lyssna på Tom Allone & The 78?s och bandets debutplatta Major sins pt 1. Skivan består av tretton spår som alla utan större omvägar kan återföras på den tidige Costello. Det gäller oavsett om vi talar Tin Pan Alley-influenser, neo-rockabilly, jazzflirtar, högenergisk popmusik eller smarta textrader. Titeln »Sign on you lazy diamond« är bara ett exempel på det senare. Men detta brittiska band står också tryggt med en myggjagare på rent rock?n?rollterritorium och det är inte svårt att tänka sig Joe Strummer som sångare på några av spåren.

Låtmaterialet på Major sins är överlag bra, om än inte fantastiskt. 1978 står naturligtvis högt i kurs och inte mig emot. Det var ett gott år i pophistorien och bandets attityd ger en guldstjärna i min new wavebok. Sortera in plattan i närheten av Armed Forces, Squeeze och John Hiatts Slug Line.


*

Artist: Willie Nile Skiva: House of a thousand guitars Bolag: Blue Rose/Border

Willie Nile gjorde med sin förra studioskiva, den mycket Clashinfluerade Streets of New York, en av 2006 års bästa plattor alla kategorier och mina förväntningar inför House of a thousand guitars (Blue Rose/Border) var därför ordentligt höga. Klokt nog försöker han inte upprepa Streets, men House är dessvärre en relativt enahanda historia och hur jag än vrider och vänder på den, kommer jag till en och samma slutsats: Den är betydligt svagare än föregångaren.

Det blir till exempel rätt ansträngt när Nile kliver fram som en rockmusikens tillskyndare och namedroppar en hel rock?n?rollkanon i titelspåret. Desto intressantare är det när han då och då ställer undan några av de tusen gitarrerna, och med dem rockmaneren, och i stället väljer att leverera innerligheter som »Little light«, »Now that the war is over« och den avslutande »When the last light goes out on Broadway«. Färre ord säger ibland mer och de sångernas melodier låter redan klassiska.

Med tanke på Niles utgivningstakt genom åren, hade jag gärna väntat ett par år till om det hade resulterat i en mer helgjuten platta. Nu ska det liksom rockas som bara den och hur mycket jag än uppskattar energin och de blödande Fenderhalsarna kan jag inte tycka annat än att Nile exponerar onödigt mycket av sina svagheter här. Till och med texterna går på tomgång emellanåt och är då antingen för självklara eller för ramseartat upprepande. Men ungefär halva plattan är riktigt bra, det ska också sägas.


*

Avslutningsvis kan Michael Occhipinti och hans magnifika The Sicilian jazz project (True north/Rootsy.nu) rekommenderas för den som lockas av en udda skapelse från någonstans där såväl urgammal folkmusik som Miles Davis »Bitches Brew« möter Verdi. Det låter som en osannolik plats att stå på, men precis som Miles alltid gäckade kategoriseringarna gör Occhipinti och hans lysande musiker detsamma med förförande framgång.