Jag är ingen tystlåten person. Ofta pratar jag för mycket. Det är ett handikapp jag får dras med och som jag försöker motverka. Vi har ju två öron, men bara en mun. Vi måste alla lära oss att  bli bättre lyssnare och sådant tar tid.
   Men det jag vet är också, att jag är en god berättare. Jag har mycket att berätta. Jag har en lång livserfarenhet. Något som inte tas till vara i dagens samhälle.
   Det grundläggande är samtalet. Man pratar med varandra. Berättar om varandra, sådant som ibland föraktfullt kallas för skvaller. Men även det är ett sätt att föra berättelser vidare, även om man ibland måste vakta sin tunga. Utan samtalen skulle vi inte överleva.
   Med åren har jag blivit en skrivande person. Jag ville sätta mina tankar, mina berättelser, mitt liv på pränt.
   När man tar det steget glömmer man ofta bort det som är grunden – det talade ordet.
   Oraturen kom före litteraturen. Ordet används inte så ofta i det svenska språket, men det jag vill tala för är det muntliga berättandet, som funnits sedan människan fick ett språk.
   Min far var en omtyckt berättare. Jag brukar berätta om en man som en gång sa, att ”Det är så roligt att prata med Oskar för han har så mycket att berätta!”
   Det jag minns av mannen var att han oftast mest sa ”Niin”, ”Vai niin” , ”Niinko” och skrattade, översatt till svenska ”Jaha”, ”Jasså”, alltså ord som visade att man lyssnade och följde med i berättelsen.
En bra berättare behöver goda lyssnare.
  
Det jag alltmer inser är att jag inte bara är en förvaltare av ett arv, utan har en talang och en livserfarenhet som för mig är den enda möjligheten att överleva.
   Hittills har jag mest arbetat med skrivna berättelser. Jag har under många är gett ut tidskriften Krattan, där jag tryckt upp mina och andras berättelser, dikter och texter, samt med tiden även fått goda illustratörer. Detta är en verksamhet, som är helt ideell, som inte ger någon vinst, trots att denna verksamhet är en bristvara i vårt samhälle och kanske rentav borde k-märkas.
   Våra ord räknas ju inte. Skrivandet ses som ett privilegium för journalister och redaktörer, samt etablerade författare, som säkerligen alla är goda skribenter, men den folkliga berättartraditionen får ingen möjlighet att nå fram, ifall du inte uppnått en viss nivå av ”kändisskap”.
   Därför måste även jag fortsätta att slå från underläge. Det är ingen verksamhet som kan ge kulturstöd, starta eget-bidrag eller räknas som merit på arbetsförmedlingen, eftersom de inte tror att mina livserfarenheter längre kan ge mig försörjningsmöjligheter.