Ett mingel av röster på olika språk. Flera obekanta fanor som hänger vid entrén till Kulturens Hus i Luleå. Samiskt hantverk, böcker, information från folkhögskolor. Feststämning med mycket folk.
Kulturfestival med avslutande europeisk sångtävling över gränser, kulturer och nationer. Det är svårt att sammanfatta. Själv kan jag samtala på ett av språken – meänkieli – tornedalsfinska.
Jag möter kända människor och nosar på aktiviteter. I huvet på en bibliotekarie: Minoriteter i Litteraturen, där Jan Olofsson & Bert Linné berättar om böcker från olika språkliga minoritetsgrupper. Jag fäster mig vid ett citat från boken Rödskinn (2004) av den indianske författaren Sherman Alexie: “Rädslan för poesi var multikulturell och tidlös”.
Jag bär med mig orden i anteckningsboken, medan jag upptäcker vidare, utan att söka efter fördjupning.
Det som hänt sedan kampen för Meänkieli startade i början av 1980-talet är att språket i Sverige fått en officiell status och att ett kontaktnät knutits mellan olika minoritetsspråk i Europa. Det nya är en stolthet, kontakter, nyfikenhet, men också en upptagenhet där var och varannan pratar i mobiltelefon.

Äno Jiedna, Katarina Rimpi med band får mig att stanna upp vid restaurangscenen. Äno Jiedna – Älvens röst är nyskriven lulesamisk musik. Vilken röst! Jag förstår dock bara enstaka ord, eftersom språket till vissa delar är släkt med de finska språken. Katarina berättar mellan låtarna med ett poetiskt språk som gör att man kan känna musiken. 
   “Stora renar med silverguldglänsande pälsar i solnedgången”.
   “En gång i tiden var man tvungen att vara duktig jägare, kunna landskapet och känna djuren”.
   “Kämpa för att överleva, när vintern var lång, kunna härma djuren, smyga nära med pil och båge.”
   “Mitt favoritdjur är dalripan.”
   När hon avslutar berättar hon:
   “Idag var jag nervös, men jag försökte tänka er som träd i skogen och då gick det lättare.”

Det är inte mycket jag hinner med, men jag lyckas få en biljett till Denna älvs vatten är jag / Tämän väylän vesi olen / Dán eanu cáhci lean mon / Denne elvens vann er jeg. Poesi, musik och jojk på fyra språk med Mona Mörtlund, Simon Marainen, Kristin Mellem och Bendik Lund Haanshus.
   Sedan jag återvände till Norrbotten 1986, efter min sejour i Bergslagen, har jag mött betydelsen av älvens vatten och även deltagit i ett par pjäser med Tornedalsteatern, där älven haft stor betydelse.
   Därför ser jag även Ann-Christine Haupts kortfilm Min mormor och jag, där jag känner igen en del personer från Kangos, som i mycket präglade mitt återvändande.
   Jag lyssnar på jojk med Lars Henrik Blind, lyssnar på ett bar skrönor av Mikael Niemi och lyssnar på Mertzi och Terno Drom, finska romer som jag känner igen från mitt eget bostadsområde.

På lördagskvällen kommer höjdpunkten – Liet Lavluts final, sångtävlingen med musiker som sjunger på elva regionala europeiska språk, av vilka de flesta för mig var helt okända. Liet betyder sång på frisiska. Lavlut – sjunga på samiska. Tävlingen genomfördes för femte gången och för andra gången i Sverige.
   Vilka av dessa språk kan Du placera geografiskt: galiciska, meänkieli, bretagnska, korsikanska, arbereshe, samiska, frisiska, furlanska, walesiska, asturiska, mordvinska (erzya och moksha).
    Folk frågade mig under pausen om vilken låt jag tänkte rösta på.
- Jag kan inte rösta. Det var en totalupplevelse, något enormt.
Årets segrare blev Jacques Curioli från Korsika med låten Hosanna in excelsis.

Även sista dagen, när de flesta artisterna sover eller ska återvända hem åker jag in, för att med min son lyssna på när Anton Raukola läser spökhistorier från Tornedalen.
   Jag avslutar med Färdas och stanna i Korpilombolo. En dansföreställning byggd på människors berättelser om vägar och platser i deras hjärtan med Ann-Katrin Tideström, Lisa Hennix och Anton Raukola.
   Liet Lavlut blev för mig ännu ett återvändande, med några av de människor jag mött under de 22 år som gått sedan jag flyttade hem.
Bror Kajsajuntti