Krönika: Ett oväntat besök
Igelkotten tycks öka i antal i Sverige. Med sina minst 38 miljoner år hisnande långa anor är det jordens äldsta nu fortlevande däggdjur.
– Du skulle ha hört de i natt, när de höll på som mest, säger Britta-Kajsa en tidig försommardag: “Hutsch, hatsch, hutsch, hatsch!”
Hon försökte beskriva ljudet, något som är omöjligt för oss människor. Men det var ändå en bra beskrivning. De hade parat sig, älskat efter en lång vinter.
Dagarna kom och gick.
Så en dag, när jag satt i solen och läste kom de en och en, sammanlagt åtta små igelkottar, de sökte sig fram i blomrabatten, på gräsmattan, jordgubbslandet och försökte sig på längre utflykter, nyfikna på den värld de kommit till. De blev en del av familjen.
– Å, vad de är söta, sa min yngste son.
Av en kvinna, som också hade en igelkott på sin kolonilott, fick jag veta att de tyckte om kokta makaroner, så det försökte jag med.
En natt hörde jag ett ljud, när jag gick på toa. Jag öppnade altandörren och såg hur småkottarna svirrade omkring på gården i sensommarmörkret, som om de letade efter något.
– Ähh, det är bara hamstern, som springer i sitt hjul, sade Britta-Kajsa:
– Nej, det är igelkottarna. Se efter själv!
En annan kväll när hon gick ut såg hon igelkottmamman ligga på sidan i rabatten, med åtta diande småkottar, som sörplade i sig modersmjölken.
Jag missade den synen, men började fotografera och filma våra gäster.
Det var inte första gången de var här. Ända sedan vi flyttade till vårt hus vintern 1998 hade vi haft besök och med åren bosatte de sig under verandatrappan och i andra buskage på tomten.
Vi kände oss berikade.
Jag började läsa om igelkottar i alla böcker jag kunde finna och fann den bästa informationen i Brehm/Ekmans Djurens liv från 1938.
Igelkottdjur (Erniaceidae) är världens äldsta fortlevande däggdjur. Den levde redan på eocen-tiden (av grekiskans eos: gryning och kainus:ny) för 55 – 38 miljoner år före nutiden. En en hisnande respektabel ålder och gamla anor.
För vår vanliga igelkott Erinaceus europaeus var nordgränsen tidigare södra Värmland, södra Dalarna och Hälsingland. Den spreds vidare norrut av egen vandringslust och av människor, som lärt sig, att igelkottarna var bra på att fånga ormar och råttor.
Till Luleå och Kalix kom igelkotten sannolikt (enligt H. Svenonius 1923) med tyska båtar, som haft igelkottar ombord som råttfångare.
I böckerna finns många intressanta berättelser om igelkottar och ännu mer finns det det på internet.
Efter parningen lämnar hannen honan för egna äventyr och efter några veckor lämnar även honan ungarna. Igelkottarna börjar bygga upp en fettreserv för vintern, då de ligger i dvala.
I en veckotidning fick vi ett tips om att bygga ett vinterbo till igelkottarna, som blev mitt senaste byggnadsverk. Där fick vi även tipset, att de gillar fisk och gärna äter kattmat.
Med regntiden ser vi dem inte så ofta, men med den nya kunskapen ser vi fram emot nästa sommar.
Bror Kajsajuntti