Biståndsreflexion
När jag läser dagens tidning fångas jag av en bild av biståndsminister Gunilla Carlsson. Hon har en stor skylt ovanför huvudet: Resultat ska märkas i fattiga människors liv. Jag frågar mig: Varför inte då ge en stor del av biståndspengarna direkt till alla dessa fattiga? Då riskerar inte pengarna att hamna på avvägar, vilket annars är allt för vanligt i genomkorrumperade länder och toppstyrda- eller ineffektiva organisationer.
Familjer och enskilda skulle ha en större chans att tillgodose sina egna behov och bli mer självständiga om mer pengar flöt in i deras hushållskassor. Detta gäller nog lite överallt. Här i Sverige, såväl som i Kambodja, Bangladesh eller något land i Afrika.
I områden utan krig, naturkatastrofer och andra extrema förhållanden finns i allmänhet affärer och marknader där man kan handla mat och annat man behöver. Om man har pengar förstås.
Hur själva distributionen av biståndspengarna ska gå till borde gå att lösa utan problem i vårt högteknologiska tidevarv. Bara viljan finns. Många experter och mellanhänder, en del med en plats i solen, skulle nog förlora jobbet om vi gjorde verklighet av detta. Men säkert skulle det finnas en plats åt dem någon annanstans, där de behövs bättre.
