Läsarnas Fria
Grotesker från den vita söderns slum
I Mississippi lever författarna i den groteskt förlängda skuggan av William Faulkner. På McDonalds i Oxford är väggarna tapetserade med hans porträtt. Författare får ständigt svara på frågor om traktens nobelpristagare: Faulkner-frågorna. Här är det förflutna ständigt närvarande, avtecknar sig i landskapet såväl som i den särpräglade litteraturen.
Romaner av moderna berättare som Barry Hannah, Lewis Nordan och Larry Brown formas av söderns träskmarker och den rika floran av regional litteratur. De utspelar sig bland de sargade kvarlevorna efter inbördeskriget och ett århundrade av fattigdom och raskonflikter.
De groteska inslagen, som är ett av sydstatslitteraturens kännetecken, finner man redan i Edgar Allan Poes noveller. Med grotesk litteratur menas texter som förenar två uppenbara motsatser som till exempel realism och surrealism, romantik och pragmatik eller komedi och skräck. Ordet grotesk kommer från italienskans la grottesca och il grottesco. Begreppen myntades för att beskriva de grottor som hittades i Pompeji på 1400-talet. Grottornas väggar täcks av målningar med ovanliga kombinationer av djur, växter och människoformer.
När författare som William Faulkner och Allen Tare var aktiva hade Södern redan hamnat på efterkälken i det moderna samhällets utveckling. Känslan av alienering från omvärlden gjorde att man vände sig inåt i ett sökande efter mening i en till synes meningslös värld. Man använde det groteska för att utforska människans inre. Till viss del var det ett sätt att avskärma sig från samhället.
Den moderna litteraturen i Mississippi vittnar om udda människor för att göra det motsatta – öppna omvärldens ögon. Den ger röst åt de fattiga och bortglömda. I en artikel i The Southern literary journal hävdar Donnalee Frega och Brigette Craft att tidigare författare använde fysiskt deformerade karaktärer som en metafor för andligt och kulturellt förfall, medan de för dagens författare är en metafor för nedtystad berättelse, nedtystad historia. Karaktärerna är deformerade för att de inte är förmögna att berätta om eller förstå sina egna liv.
När Lewis Nordan lämnade sin hemstat Mississippi var han alkoholiserad och deprimerad. Han hade inte lyckats höja sig över det självdestruktiva liv som fadern levde. I dag är han nykter alkoholist och skriver om de fattiga familjer i södern som inte har pengar, utbildning eller tillräcklig status för att göra sina röster hörda. På en enkel och humoristisk prosa med en mörk underton återvänder han till sitt ursprung. Böckerna befolkas av fyllon, original och handikappade. Hos Nordan är deformationen en metafor för att sitta fast i det förflutna, att inte kunna frigöra sig från den miljö man är uppväxt i.
Barry Hannah bor kvar i Mississippi. Även hos honom kan man känna hur karaktärerna formas av den speciella omgivning som utgörs av deltat, det fuktiga landskap där det förflutna lurar under ytan. Hans senaste roman Yonder stands your orphan bjuder på religiös fanatism, rasism, undertryckt sexualitet, barnlöshet, fattigdom och mord.
I centrum står Man Mortimer, en hallick som efter att ha fått könsorganet sönderskuret löper amok i trakten runt en liten fiskesjö. Han rör sig som en mörk skugga genom berättelsen, dyker upp och försvinner igen, lämnar blodiga spår efter sig. Men det går inte att avsky honom. Precis som Nordans karaktärer är han en tydlig produkt av sin omgivning – inte en människa, utan snarare det epicentrum som utgör bokens nav.
Till skillnad från Hannah och Nordan skriver Larry Brown texter som är konkreta och realistiska. Hans romaner handlar om fattiga vita män – de flesta alkoholiserade – som inte drömmer sig längre bort än till nästa slagsmål.
I USA finns speciella kartor som visar vilka vägar genom Mississippi som är fria från rednecks. Det är om dessa rednecks Brown skriver. Böckerna är våldsamma och utgången oviss ända in i det sista, men det är mer socialrealism än kriminallitteratur. Alla mord sker i klart dagsljus, mitt framför näsan på läsarna. Brown fokuserar på förövarna, de som är offer för sin egen våldsamhet och den ekonomiska och sociala misär som präglar stora delar av Mississippi. Hans romanvärld är bara grotesk med ett väl fungerande samhälle som motsatspar. Först när man gör den jämförelsen blir skildringarna riktigt obehagliga.
I en turistguide står det att alla Mississippibor är födda historieberättare. Vare sig det är sant eller inte har alla författare födda söder om Mason-Dixon-linjen sin egen version av den gemensamma historien. Litteraturen har bidragit till en rik mytbildning om Södern. Sökandet efter det primitiva, det ursprungliga, har gett sydstatskulturen en renässans. Precis som inom världsmusiken, där exotisk etnomusik grävts fram från all världens hörn, letar man även inom litteratur, konst, design och mode efter kulturyttringar som ännu inte blandats upp i den globala smältdegeln – ofta för att snabbt exploatera dem. Allmogekonst är populärt i New York och säljs dyrt. Det är mode att inkludera bomull i blomsterarrangemang och plantage-stilen är stor inom möbelindustrin.
Eudora Welty är en av Mississippis mest berömda författare. Men hennes fotografier från 1930-talet är dyrare än förstautgåvorna av böckerna, därför att de anses ge en autentisk bild av Södern. Med det inte sagt att litteraturen säljer dåligt, tvärtom. På ett kommersiellt förlag som Algonquin är hälften av titlarna från Södern. Charles Fraziers debutantbok om inbördeskriget, Cold mountain, har sålt i massupplagor och tilldelades National book award 1997. Dessutom finns det massor av magasin om Södern: Southern living, Southern cultures, Southern exposure, Gritz magazine och Oxford living för att nämna några.
Man kan fråga sig hur mycket av sydstatskulturen som är skapad för den inhemska marknaden, och hur mycket som exporteras till yankees – de som bor norr om den allt otydligare gränsen mellan nord och syd. Att Faulkner skulle vara populär bland fattiga och outbildade i Mississippi är i alla fall lika troligt som att Ulysses läses på Dublins pubar. Som en av Barry Hannahs inkrökta karaktärer säger när en kvinna har läst en pretentiös dikt: ”Vad fan tror du att vi är, skolbarn som du kan imponera på? Du och författaren är uppblåsta skithögar. Det här är värre än Faulkner”.
