Året är 1956. Platsen är Lubbock, Texas, USA. Rock´n´roll är någonting helt nytt och att rocken snart kommer att konkurrera ut den i Texas små radiostationer så populära countrymusiken är det få som anar. Charles Hardin Holley är 20 år och under artistnamnet Buddy Holly lirar han och bandet The Crickets country som alla andra. Men han gillar det inte, han har fått smak för rockmusiken. Han har redan sett Elvis Presley live hemma i Lubbock och börjar snart själv spela rock. Tillsammans med bandet gör han 1956–1959 en kometkarriär, blir den bäst säljande skivartisten i världen och förändrar populärmusiken för alltid.

 

Buddy Holly omkom i en flygolycka den 3 februari 1959. Han hann inte fylla 23 år och blev inte oväntat snabbt en legend och en förebild för kommande generationer med drömmar och ambitioner för musiken. Han var den envise glasögonormen från småstaden som lyckats. En reko kille – ärlig, rättfram, mån om lilla mamma och obrottsligt trogen sin söta unga fru Maria Elena. Anspelningar på sex och synd som tidigt förknippades med rockmusiken var honom främmande. Han var så långt man kan komma från de ”farliga” killarna Ritchie Valens, The Big Bopper och de andra han kom att turnera tillsammans med.

 

The Buddy Holly musical har spelats i London i 20 år och 20 miljoner människor har sett den i någon av de många uppsättningarna världen över. Nu är det Stockholms tur (inte första gången men nu är timingen rätt). Musikalens scenografer, frisörer, kostymdesigner och övriga medarbetare lyckas verkligen förmedla känslan att vi är på plats just där och då det händer. Och vilket lyckokast att låta Brolle gestalta Buddy! Han är som klippt och skuren för rollen. 

Brolle är ingen skådespelare, men det behöver han inte heller vara – i den här rollen räcker det att han är sig själv. Brolle har sin gudabenådade stämma och han brinner för musiken. Antagligen sjunger han bättre än Buddy Holly själv gjorde, men det är förstås en fråga om tycke och smak. Han verkar älska att stå på scen och han ger allt i musiknumren.

Tillsammans med den stora, proffsiga ensemblen får han Göta Lejon att koka. Publiken älskar det. På min balkongplats under premiärkvällen är jag allvarligt rädd att balkongen ska rasa under de stående ovationer som uppsättningen får under den återgivna genombrottskonserten, den berömda på Apolloteatern i Harlem, New York och spelningen under Winter dance partyturnén, den sista innan Buddy Holly äntrar flyget som på snabbaste sätt ska föra honom hem till den väntande lilla frun. Men planet kraschar och sagan är all.

 

Något Buddy Holly-fan har jag aldrig varit, visste knappt vem han var då det var Elvis som fick mitt unga hjärta när det begav sig. Men allt eftersom föreställningen framskrider kapitulerar jag. Det här är bra! Det är riktigt, riktigt bra! Och fullt ös är det. Hela 29 låtar, extranumren oräknade, rivs av under den två timmar långa föreställningen. Vad sägs om hitar som Peggy Sue, Oh boy, Maybe baby och Johnny B Goode? Det är omöjligt att inte dras med.

Brolle som Holly är fullt ös, jag lovar. Jag gör vågen och uppmanar: Vallfärda till Göta Lejon! Här bjuds på underhållning av sällan skådat slag.