Konstnären är i stort en plundrad person. Många vill ha bilder. Få är villiga att betala för konstnärens arbete och tid. - Altså konstnärens liv. Då tid är det liv man har till förfogande.

Konstnären har normalt rätten att låna sina verk tillbaks från ny ägare, vid behov, t.x utställning eller annan dokumentation.

Även om muntliga avtal är rättsgiltiga, så duger de ändå inte, om den som fått tag på bilderna förnekar konstnärens rättigheter.

Skriftliga avtal, måste man ha. Mycket noga måste man vara, ty konstnären kan aldrig lita på den som ett muntligt avtal ingåtts med.

Oavsett hur hederlig den säger sig vara.

Många pressar konstnärerna på arbeten, t.x de som med sin penna säger sig kunna "skriva konstnären upp till berömmelse". Konstnären är utsatt, ger ofta, mycket ofta med sig.  Många professionella konst-skrivare skaffar på sådant sätt en konstsamling.

Detta är på DN förbjudet. Och enligt lagen ej att stämpla som annat än korrumperad utpressning av konstnären, som sällan får betalt för sitt arbete och sällan blir berömd på någons pennas ord.

Men - som Peter Dahl uttrycker i senaste nummer av Konstnären: En konstnär blir lurad. Jämt. Och man skall ha elden så starkt brinnande i sig, så man uthärdar även de mest uppenbara kränkningar och det grymmaste motstånd, samt hårt arbete utan lön - för att bli konstnär och stå ut. Aldrig ge sig. Aldrig sluta klättra i uppförsbacke

A prisoner of greed
Bildrättigheter: Sidsel Bryde

Upp - på Himalaya - varje dag. Utan lön. Och nån smiter med ens konstverk. Nån stjäl, nån pressar en. Nån säljer stulet vidare. I konstens värld är Lagen ur Tiden. Normalt tillstånd för de som redan är utsatta - konstnärerna. Konstnärens ställning som plundrad, är i praktiken sensation på samma nivå som städare utan lön, men ingen bryr sig. Man till och med anser att konstnären skall tacka, när publiken kommer till utställning, utan inträde. Och beskådar ens livsverk. Gratis.

Och rescesenten som får lön för sitt skivande kräver även konstnären på verk. Då den avlönade skrivaren tycker sig få för lite betalt av sin arbetsgivare,

Konstnären fick då faktiskt inget. Inget. Då känner man sig trampad på. Man är det ju, dessutom. Så det svänger om det.

Borde man därför upprätta nåt litet fack i kulturen som heter :Upprättelse åt konstnärens heder?