Elva år efter succédebuten Fucking Åmål och fyra mer eller mindre hyllade efterföljare är Sveriges stolthet på den internationella filmarenan tillbaka, den här gången med en riktig storfilm.
Lukas Moodyssons senaste alster är Sveriges största filmsatsning någonsin. Filmad under tre år, i tre länder och med internationella storstjärnorna Gael García Bernal (Motorcycle Diaries, Babel) och Michelle Williams (Brokeback Mountain) i huvudrollerna, är filmen både efterlängtad och inte helt osannolikt emotsedd med viss missunnsam skepticism.
Med Mammut riktar sig Moodysson till en ny, bredare publik. I en miljö långt bort från svensk landsort och baltisk misär kretsar handlingen kring en grupp människor som alla förlorat perspektivet på vad som egentligen gör livet värt att leva.
Tidigare datanörden och backpackern Leo driver en framgångsrik spelcommunity på nätet och skriver slentrianmässigt miljonkontrakt världen över. Hustrun Ellen jobbar natt som kirurg på en hektisk akutmottagning. Tillsammans med begåvade dottern Jackie och hennes filippinska nanny Gloria lever de fashionabelt lyxliv i New York-stadsdelen SoHo. Men allas tillvaro präglas av ensamhet, tomhet och saknad. Leo saknar sitt tidigare, enkla och äventyrliga liv. Ellen saknar närhet och innehåll och är svartsjuk på dotterns relation till nannyn. Sjuåriga Jackie saknar föräldrarnas närvaro och Gloria saknar sönerna som hon lämnat i hemlandet.
När Leo åker på affärsresa till Thailand påbörjas ett händelseförlopp som ställer allt på sin spets. Samtidigt bestämmer sig Glorias äldste son för att riskera allt för att mamman ska komma hem igen.
Lukas Moodyssons kommentar till globaliseringens problematik och människans utplåning av såväl sig själv som den omgivande världen är minst sagt allomfattande och långt mer storvulen än hans tidigare filmer. Med handlingen förlagd växelvis till New York, Thailand och Filippinerna tar den tidigare independentregissören stora grepp och lyckas pula in allt från nutidsmänniskans brist på mening i ett liv där allt kretsar kring pengar och jobb, över hennes bortglömda behov av närhet och mänskliga relationer, till exploateringen av miljöresurser och västvärldens förnedring av tredje världen i såväl sexturism som utsugning av arbetskraft. Allt i en förpackning som andas högbudget och kvalitativ produktion.
Trött på de svikande publikframgångarna med sina senaste filmer har Moodysson med Mammut valt att gå den publikfriande vägen. Borta är den skakiga handkameran, de sjaskiga miljöerna och det näst intill dokumentära uttrycket.
På något vis förloras en del av den intimitet, och för all del även den originalitet, som varit utmärkande i Moodyssons tidigare produktion i allt det storslagna. Trots att Mammut är en riktigt bra och angelägen film, är det svårt att bli lika berörd som av exempelvis Fucking Åmål. Och trots sin ångest, svärta och tragik är den inte långt när lika brännande som Lilja 4-ever.
Av den kaxighet och vilja att testa gränser som varit något av Moodyssons kännetäcken märks inte mycket. Istället är Mammut är en ganska snäll film, i en förpackning som dock kan tänkas föra fram det egentligen tunga budskapet till en publik van vid Hollywoods glättighet på ett effektivt vis.
Och publiken lär med all sannolikhet inte svika den här gången. Mammut har alla förutsättningar att bli en stor kassasuccé. Såväl enkel och lättillgänglig som (över)tydlig, underhållande och ”varm” – samtidigt som den belyser en angelägen problematik. Måhända kan den också nå den stora amerikanska publiken. Huruvida Mammut som Lukas Moodysson önskar även kommer att ses av en storpublik i Thailand och på Filippinerna återstår att se.
