”När skriver man? Alltid. Var skriver man? Överallt. Anteckna när du ser, hör, tänker, och upplever något du vill skriva om. Uppfattningen att skrivandet är ett kontorsarbete där man sitter på kontorsstolen klockan nio på morgonen och efter en timmes middag lämnar stolen klockan fem på eftermiddagen är bara en sida av sanningen. Den andra sidan är att vara vaken och ta emot lusten när den anländer. Man kan aldrig veta när det inträffar.”

Trött börjar jag läsa boken På väg – Res, skriv och fotografera. Jag läser för att få krafterna tillbaka. Fäster mig som vanligt vid omslaget. Har tidigare läst främst Tomas Polvalls bokrecensioner och märkt att han varit borta från tidningssidorna ett tag. I boken finner jag en förklaring.

Baksidestexten berättar att På väg “är en vägledning fylld av lust och glädje. Den väcker passionen och självförtroendet när vi skriver. Den bejakar nyfikenheten när vi utforskar städer och erövrar landskap. Den utvecklar seendet när vi fotograferar.”

Det är i det syftet jag läser. Jag vill utveckla mitt skrivande och därmed även ge tips till alla som läser och medverkar som skribenter i Läsarnas Fria Tidning.

I inledningen av På väg finns ett citat av Ray Bradbury:

”Bara detta: om du skriver utan lust, utan entusiasm, utan kärlek, utan glädje, är du bara en halv skrivare.”

När jag läser vidare förstår jag varför Tomas Polvall blev osynlig för mig under ett par år. Han fick helt enkelt skrivkramp, en av de sjukdomar som ibland kan drabba skrivare, men ett begrepp han själv inte använder. Motsatsen till skrivklåda.

I boken På väg berättar Polvall hur han tog sig igenom krisen: ”Trots värken fortsatte jag att skriva. Först när jag lade ner självkritiken och portförbjöd ambitionerna började kroppen bli något jag tyckte om att ha. Först när jag gav mig lov att misslyckas började skrivandet upplevas som lycka.”

”Jag måste alltid skriva för mig själv, för att andra skall tycka om att läsa det.”

Genom att själv ha gått igenom det svåra, genomsyras boken av ord jag känner igen mig i:

”Under mina resor skrev jag utan att tänka på att det skrivna skulle publiceras. Jag skrev för att det var roligare att resa när jag skrev. Det är ännu roligare i dag. Det handlar om viljan till ord och passionen till berättandet och om längtan efter upplevelser att berätta om.”

Där försvinner min trötthet. Jag får krafterna tillbaks.

Tomas Polvall ger i korta träffsäkra kapitel med fascinerande bildsidor ord och bilder som lockar till skrivande:

”När du skriver så skriver du, helt uppslukad av skrivandet. Ignorera allt annat. När du skriver är du en skrivande människa. Ungefär som när du äter – se på maten och njut av den. Ungefär som när du älskar. När du älskar så älskar du.”

På väg är en bok jag uppslukas av. Jag blir så fylld att jag måste lämna den för ett tag och bege mig ut på en lång promenad. I text och bilder ger Tomas Polvall exempel på den verklighet han möter, som bara är skrapningar på ytan. Han är berest och beläst och bär på ett gediget kunnande som han delar med sig av, vilket också märks i den rika litteraturförteckning och den musik han berättar i boken att han lyssnar på när han skriver.

Polvall lär oss se och vill att vi ska gå närmare när vi fotograferar, byta positioner, alltid ha kameran med och därmed utveckla vårt fotograferande. Detta är en viktig lärdom, för ofta är det ju så, att den som själv skriver inte fotograferar och tvärtom.

Tomas Polvall skriver att självcensuren är skrivandets värsta fiende, att inre domare ständigt försöker övertala honom, och oss andra, att det vi skriver inte är tillräckligt bra. Nästa gång du stöter på de inre domarna, ta med dig Tomas Pollvalls ord på vägen:

”Det är tillåtet att skriva dåligt. Straffa inte dig själv när det händer. Tillåt dig själv att skriva hur dåligt som helst.”