En boliviask snöskottare störtar från hyreshusets tak i en Stockholmsförort. Snön dämpar fallet. Han körs i förmannens bil till akuten, men när receptionisten frågar efter personnummer uppstår förvirring. Den unge mannen som ligger under en filt i baksättet saknar siffror. Kunde hans liv räddas? En efterlysning sänds ut i den latinamerikanska närradion i Stockholm, det uppmärksammas av lyssnarna, men polisen lyckas inte finna den döde.
Detta hade kunnat vara upptakten till en kriminalroman, men är en del i reportageboken Svart notis av journalisten Stina Blomgren, utgiven på Bokförlaget Atlas. Begreppet “Svart notis” syftar till den digitala blankett polisen sänder till Interpol om oidentifierade döda.
Om vårdpersonalen ringt polisen hade även mannens arbetskamrater avvisats ur landet.
Boken handlar om papperslösa invandrare. Enligt Migrationsverket lever 10 000 – 15 000 utan uppehållstillstånd i Sverige. En migrationsforskare uppskattade 2003 att antalet papperslösa var mellan 20 000 – 30 000. Inom EU uppskattas antalet papperslösa till åtta miljoner.
Boken Svart notis är ett skakande reportage om vardagen i det Sverige, som för de flesta är okänt. Vilka rättigheter har de papperslösa, som lever gömda efter att ha fått avvisningsbeslut eller som kommit till Sverige för att arbeta, men vars uppehållstillstånd gått ut. De utnyttjas till låga löner, efterspanas av polisen och står helt utan rätten till sjukvård eller när de skall föda barn.

Stina Blomgren gör en kort tillbakablick till hur “Svenskar som utvandrade till USA på artonhundratalet blev behandlade som boskap när de kom fram till New York. De blev satta i karantän, besiktigade och kontrollerade för sjukdomar och arbetsduglighet. Kanske var det lättare då.”

En fråga som ställs är: Skall de svenska fackföreningarna agera polis och spana efter papperslösa arbetare, eller som i exempelvis i Italien, där fackföreningarna direkt på fälten organiserar vindruve- och tomatplockare för att de ska få lön enligt fackets avtal om minimilön. Genom att förhandla även för papperslösa säkrade man där även de italienska jordbruksarbetarnas löner. Så gör man även i Spanien och Frankrike. Varför inte i Sverige, där exempelvis kommunalarbetareförbundet filmade  invandrare utan uppehållstillstånd och överlämnade filmerna till polisen. Den internationella fackliga organisationen – ILO – ville inte tro att sådant förekom i Sverige och menar att fackets uppgift inte är att agera polis utan att skydda arbetarna.

Det som hänt sedan frågan om de papperslösa började diskuteras är en helomvändning, även om allt ännu inte är bra. Förändringarna har inte kommit självmant, utan exempelvis genom att att det skapats hemliga  kliniker som ger sjukvård till papperslösa, samt att de papperslösa börjat organisera sig.
Diskussionen berör hela världen, där t.ex attityden hårdnat mot papperslösa i USA.
Trots bokens kritik mot fackföreningsrörelsen, så näms det inte mycket om att det finns en fackförening SAC - Syndikalisterna. som gör ett bra arbete i sverige genom att organisera de papperslösa i deras kamp för minimilön...

De papperslösa människorna lever vid sidan om samhället, men ändå mitt i det. De borde ha samma mänskliga rättigheter, som alla andra.

Vad gäller den bolivianske snöskottaren som föll från taket, så visar det sig att han överlevde, men med svåra skador som gett men för livet.

Bror Kajsajuntti