Berättelsen inleds med att samen Alsak träffar unga Amanda i den norrbottniska byn i slutet av 1800-talet. Redan när Aslak ser Amandas märkliga ögon – det ena är turkosblått, det andra är mörkbrunt – förstår jag att något ska hända. Men det visar sig vara en otillåten kärlek, för Amandas far vill att hon träffar någon som kan ta över gården. Arvingar, inte en kringströvande lapp.

I romanen Storsien får läsaren följa en familj genom glädje och sorg med nedslag i olika tidsperioder från 1800-talet ända in i våra dagar. Skildringen på 120 sidor speglar också byn Storsiens historia, något som lockar till en resa. Storsien har en skrämmande bakgrund, det som synes vara en idyll bär dramatik i det förflutna.

 

Författaren Anne-Christine Liinanki är debutant. Jag vet inget om henne sedan tidigare. Det som är bra med Black Island Books är att de lyfter fram nya författare och ger ut ”riktiga böcker” med hårda pärmar. Medan de stora bokhandlarna jagar bestsellers, går Black Islands böcker nästan inte att få tag på om du inte skriver till förlaget.

 

I en tidningsartikel läser jag hur hon alltid burit med sig intresset för skrivandet, men beslutet att skriva en bok föddes ur en djup och plötslig sorg. Hennes mamma dog och hon var inte speciellt gammal. ”Jag insåg att om man har drömmar ska man inte vänta med att förverkliga dem”, sa Ann-Christine Liinanki i artikel. Hon anmälde sig till en skrivarkurs i Skellefteå för fem år sedan. Plötsligt fanns Amanda och Aslak i hennes huvud under en skrivövning.

I boken Storsien finns många ljud, dofter, färger och smaker. Lapphundens skall och åskmullret från renarna, prassel från kläder och nedfallna löv. Yxhuggen som rikedomens ljud. Vilket ljud har fattigdomen?

 

”Plötsligt forsade en välbekant doft från förr fram ur ingenstans. Och ett minne av Aslak vällde fram i en sedan länge förtorkad bäckfåra. Om hon bara kunde komma ihåg hans ansikte. Bilden av honom som Amanda burit med sig i många år hade börjat blekna och falla sönder likt en rutten trädstam.”

 

Anne-Christine Liinanki skildrar hela tiden vardagen, även när hon kommer till den dramatiska tid som Storsien är mest känt för. ”Det är tur att någonting är som vanligt när allt det främmande och okända har omringat byn.” Det nya är Arbetskompaniet – Interneringslägret, som svenska regeringen inrättade för kommunister under andra världskriget. Fyra baracker sattes upp med bara några meter mellan ytterväggarna. Det hade räckt med en enda bomb eller en mordbrand för att utplåna tre hundra man. Med historiens facit vet vi att det inte blev så.

 

En del av de internerade levde med skräcken och oron. De flesta som var kommunister var kunniga om koncentrationslägren i Tyskland. Vardagsskildringen går inte på djupet, men där finns en annan sorts skildringar som speglar dramatiken. ”Hörde ett rykte att man sprängt bort en tidningslokal i Luleå förra veckan. [...] Flera dog, säger ryktet”. Det blev ett attentat och en mordbrand, men inte i Storsien, utan mot tidningen Norrskensflamman.

 

När berättelsen når vår nutid, finns minnena kvar i bland annat Amandas tankesten uppe på Tällberget och Aslaks vandringsstav. Amanda är död, men ger i minnet sin styrka. ”Du ska inte sörja för morgondagen. Den får bära sina egna bekymmer.”

Genom att utgå från vardagen har författaren Anne-Christine Liinanki väckt en del frågor, som kanske lever vidare.