Mao hyllas fortfarande, hans lilla röda bok går att köpa lite varstans. Möjligheterna är här helt andra. Restriktioner som kommer med ett enpartisystem för även med sig en stark enhetlig nation. I Beijing håller finkulturen hög klass, samhället ställer också höga krav på befolkningen. De otroliga volterna som kung fu-mästarna på Red theatre bemästrar till exempel, kan inte annat än imponera på en västerlänning. Samtidigt är det förundrande hur gatorna hålls rena från skräp och våld.

Vi är 31 personer som gått utbildningar i TCM runtom i landet, men för samma lärare, och som tillsammans åkt på en 12-dagars resa till Beijing. TCM är en förkortning för Traditional chinese medicine, och börjar användas så smått inom svensk primärvård. I TCM ingår bland annat puls- och tungdiagnostik, massage, akupunktur och kinesiska örter.

På Beijing hospital of traditional chinese medicine utförs akupunktur och massage, och örtmedicin tillblandas och ordineras. Diagnoserna utförs enligt fyra steg: iaktta, lyssna, fråga ut och ta pulsen. Vid stora bord vägs preparaten och läggs i högar i rätt doser. Sedan mals och förpackas de personligt utformade örtmedicinska blandningarna.

Vi får möta en patient som behandlas för stroke. Han hade tidigare svårt att röra sig, men nu har lederna mjukats upp. Han har behandlats i cirka 3 veckor med massage och akupunktur och doktorn har konstaterat att problemen uppstått i samband med missbruk av alkohol och tobak.

Traditionella kunskaper är unika för varje plats, och just nu ökar intresset för exempelvis kinesisk och ayurvedisk (indisk) medicin världen över. Den kompletterar på många sätt de kunskaper i folkmedicin som finns i Europa.

En professor håller ett föredrag för oss om mötet mellan öst och väst. Vid akuta situationer fungerar västerländsk skolmedicin bäst, men vid långvariga sjukdomstillstånd och ”diffusa” diagnoser ger den traditionella medicinen mycket bättre resultat. Balansen återställs då sjukdomen ses som en del av obalansen, inte som något utanför kroppens existens. Det blir en långvarig läkeprocess som tar hänsyn till hela människan och dess omgivning.

Professorns slutsatser är mycket lika de som Christina Doctare drar efter att hon har behandlats med ayurvediska metoder i Indien och botats från sina kroniska besvär i sin bok Vägen till hälsa, det bästa av väst och det största av öst (Natur och kultur, 2007). Doctare menar att vi i väst är alltför specialiserade och missar helhetsperspektiven. Hon förespråkar ett mer integrativt förhållningssätt inom sjukvården. Den integrativa medicinen tar både traditionell medicin och vanlig skolmedicin på allvar.

Marie-Loise Persson hade inte rest mycket innan hon kom till Kina, men hon kunde mycket om alternativ medicin. Det som störde henne mest under besöket i Kina var den dåliga insikten i folklivet och landets själ. Hon hade gärna velat besöka landsbygden och fått träffa fler människor så som de lever i sin egen vardag. Men hon ansåg maten vara av hög kvalitet, och kulturen av stort intresse.

En föreläsning om integrerad TCM.
Bildrättigheter: Erika Chotai

Hur kom det sig att du började med TCM?

Jo, jag är uppväxt med homeopatin. Och så har jag tyckt om att massera och hjälpa andra. Då jag går någon kurs träffar jag alltid andra människor med olika erfarenheter och kunskaper. Jag började träna qigong för Pu Guang (Pu Guang Liu är lärare på Nordiska qigongskolan) för ungefär åtta år sedan, och har lärt mig otroligt mycket. I TCM ser man kroppen som en helhet. Tyvärr gick jag också in i den berömda väggen.

Lärde du dig något nytt om hälsa under din resa?

Ja, det var nog om maten. Jag mådde bra och orkade mycket, så det måste ha varit bra mat. Inom taoismen använder man sig av fem smaker, det är intressant. Den mat vi fick hade beskt, surt, sött, salt och starka kryddor. Vi åt kött (de som ville) och grönsaker och drack mycket te, som gav värme för matsmältningen. Som avslutning fick vi frukt.

Jag hade väldigt höga tankar om kinesernas levnadssätt. Någonstans sprack helhetsbilden när vattnet inte gick att dricka och luften var dålig. Hemma kan man köpa kravodlat och känna sig trygg med det. Ibland blev det motbjudande.

Men som helhet var det intressant. Jag blev imponerad av byggnaderna, och mest av allt av Kinesiska muren. Allt gick så fort att jag inte hann smälta allt.

Vad var det bästa?

Kinesiska muren, pandorna och det härliga ressällskapet, jag visste inte vad jag hade att förvänta mig. För mig var det den allra första utlandsresan, om man räknar bort Norge.

Vad tänkte du om maten?

Maten var god, men man vill också förvissa sig om att grönsakerna man äter ”mår bra”. Det var miljön som var jobbig.

Den kinesiska historien är oändlig – liksom den kinesiska muren är fantastisk och mytomspunnen. De olika rikena och krigen har gett Kina en rik etnisk blandning, bland andra utmärker sig mongolerna och tibetanerna i Beijing. Överallt finns symboler som kan härledas till den makt kejsaren har haft.

Familjebanden spelar en stor roll, det blir tydligt i och med de långa traditioner som materialiseras i dyrbarheter såsom pärlor och jade. Det finns en hel vetenskap kring att hitta den vackraste pärlan, och det krävs en stor skicklighet för att polera ett jadeföremål på rätt sätt. Denna kunskap ärvs ofta inom familjen, och genom tiderna har det förstås varit kungligheter som burit de mest exklusiva smyckena.

Marie-Loise Persson berättar att folk ofta sa till henne att det var härligt att hon var glad och skrattade, då hon besökte marknader. Hon har själv ett behov av ödmjukhet för att trivas och må bra.

Vilka skillnader i attityd kan du se mellan Sverige och Kina?

Jag kan ha fel, men det verkar som om kineserna i allmänhet är lite hårdare till sättet. Inte känslosamma och mjuka, som jag (skratt). De var serviceinriktade och trevliga mot västerlänningar, men ibland skrek personalen på varandra.

Jag blev också upprörd över de tydliga klyftorna mellan dem som lever i lyx och dem som får arbeta, särskilt med kejsardömena i bakgrunden. Nu förstår man kontrasterna bättre. 

Hon fortsätter:

– Däremot var jag imponerad av hur kineserna fick trafiken att flyta. Allt var ett kaos, men fungerade ändå. Folk kunde vara jättetrevliga och exempelvis släppa mig före i kön, men det fanns hela tiden ett mellanrum, upplevde jag, en klyfta.

Om jag gör en till liknande resa skulle jag vilja ha mer fritid och gå på de billigare gatorna. Jag lägger gärna mina pengar på dem som verkligen behöver dem.

I det tre våningars apotek vi besöker kan man köpa både grönt te och Wolfberry (ett näringsrikt bär som plockas i Tibet). Den mesta informationen är på kinesiska, så det tar tid att göra sig förstådd. Men vi blir bemötta med vänlighet.

En middagsmåltid (på restaurang) kan innehålla flera olika svampar, varav en troligtvis är skogsöron. Den är tunn och sladdrig, lite lik tången på svenska västkusten, men med en mild och god smak. Fisk, nötkött, griskött, kyckling och räkor finns för icke-vegetarianer. Lotusrot, som knastrar ungefär som vattenkastanjer när man tuggar, är relativt vanligt. Likaså aubergine, kinakål och något som liknar mangold. Ätpinnar är de vanliga besticken. Efter maten serverades vi alltid skivad vattenmelon, till mångas förvåning.

Till maten dricks oftast jasminte. Under resan besökte vi ett tehus där vi provade ett antal olika teer. Te dricks i vad som till storleken ser ut som en dockservis. En sådan kostar allt från cirka hundra yuan upp till flera tusen. Kopparna har inga öron utan balanseras på fingertopparna. Det är en aningen kokett kultur, särskilt för kvinnorna. Men med ett djup, och med mångfasetterade tolkningar. Kina är ett stort land och har många folkgrupper. Som turist blir resan lite som att gå på lina för första gången: man spänner den bara några decimeter ovan marken.