Mer än trettio år har nu passerat sedan Ulrike Meinhof hittades hängd i sin egen cell i högsäkerhetsfängelset Stammheim. Då passar det bra att göra en filmatisering av hennes liv och av den terrororganisation hon för alltid kommer att förknippas med, Röda Arméfraktionen (RAF). Lägligt kommer också Jutta Ditfurths omfattande biografi om henne. 

Oavsett vad du tycker om Ulrike Meinhof - om du är höger och fokuserar enbart på våldet, eller om du är vänster och även vill se till bakgrunden - är det ett faktum att hon har blivit en legend. Nästan på samma sätt som Che Guevara. Legenden om Ulrike Meinhof började faktiskt redan innan hon dog. Hon var hyperintellektuell, såväl monster som martyr, förövare och offer i en och samma person. På samma sätt som vänstern bör se upp med ikoniseringen, bör högern se upp så att de inte medverkar till att skapa grogrunden för fler Röda Arméfraktioner. Eller, för den delen, fler islamistiska terrornätverk. Historien om Ulrike Meinhof och bakgrunden till RAF:s uppkomst förtydligar vad jag menar med detta.

I Ulrike Meinhof - en biografi berättar författaren Jutta Ditfurth historien om Ulrike Meinhof. Den har visserligen berättats många gånger tidigare, men inte lika bra. Ditfurth har verkligen forskat om Meinhof och gått på djupet. Hon skriver om Meinhofs tidiga barndom i det nazistiska Tyskland, ett land som förstås var präglat av våld och propaganda. Hon skriver om hemförhållandena. Om en pappa som fuskade sig till en karriär med hjälp av nazistiska partipampar. Och om en mamma som efter pappans död levde gott på stipendier från nazisterna, samtidigt som hon skaffade en ung lesbisk flickvän vilken senare vände sig emot nazismen och blev radikal fredskämpe. Ditfurth skriver vidare om hur Meinhof rekryterades till vänstertidskriften Konkret, om hur hon under 1950- och 1960-talet byggde upp magasinet tillsammans med maken och grundaren Klaus Rainer Röhl. Och givetvis om de dramatiska och våldsamma åren med Röda Arméfraktionen samt spekulationerna som vidtog efter hennes död.

Till bakgrunden, som vänstern är mer intresserad av än högern men som högern också bör känna till, hör att Tyskland var ett tämligen konstervativt och högerinriktat samhälle under 1960-talet. Flera nazister och före detta nazister satt fortfarande på maktpositioner. Förutom Vietnamkriget var det detta faktum Tysklands radikala studenter främst vände sig emot just då. 1960-talet var också en tid av paranoia. Det västtyska majoritetssamhället med Springerpressen i täten bedrev under slutet av 1960-talet en hetsjakt på vänstersympatisörer. Ulrike Meinhof såg, i likhet med många generationskamrater, Västtyskland som ett enda stort Auschwitz. På ytan var Västtyskland visserligen en demokrati, men samtidigt förvägrades Meinhof att som journalist kritisera det hon tyckte var fel.

Författaren Jutta Ditfurth menar att även omvärldens situation vid den aktuella tiden måste vägas in för att vi ska förstå vad som triggade uppkomsten av RAF och så radikalt förändrade Ulrike Meinhofs inställning. Militärdiktaturer styrde i Spanien, Portugal och Grekland. I Italien fruktade vänstern en fascistisk kupp. I maj 1970 sköt amerikanska nationalgardet mot fredliga Vietnamdemonstranter och dödade fyra studenter och skadade nio. När Ulrike Meinhof i början av 1970-talet lämnade sitt borgerliga liv, hade hon 15 år av politiska nederlag att blicka tillbaka på. Hon hade gång på gång sett hur etablissemanget slagit ner allt politiskt motstånd och tystat all kritik. Det var mot den bakgrunden hon förändrade taktik. Från pacifism till våld.

All bakgrundsinformation behövs för att förstå varför Ulrike Meinhof blev den hon småningom blev. Men mest avgörande för Ulrike Meinhof var nog ändå mötet med den karismatiska Gudrun Ensslin. Polismordet på pacifisten Benno Ohnesorg 1967 och mordförsöket på den tyske studentledaren Rudi Dutschke 1968 gjorde dem, men också många andra i de radikala kretsarna, vansinniga. Dessa händelser kom också att bli de tändande gnistorna som 1970 fick dem att, tillsammans med Gudruns pojkvän Andreas Baader och ytterligare några vänner, grunda RAF. Det uttalade målet var att genom våldsaktioner visa hur sårbar den tyska staten var och att "change is possible".

Resten är historia som man brukar säga. RAF gjorde under ledning av Ulrike Meinhof en rad terrorangrepp mellan 1970 och 1972. En hel del blod spilldes och det tycks faktiskt som om de verkligen lyckades skaka den tyska staten under de här åren. Därefter fängslades de och dog, förmodligen genom självmord, fem år senare. Under tiden de satt fängslade uppkom en andra generation RAF, vilka bland annat mördade chefen för storbanken Dresdner Bank. Den tredje generationen RAF, som också mer eller mindre verkade i Meinhofs anda, var verksam under 1980-talet och en bit in på 1990-talet. Då riktades attentaten mot rustningsindustrin och finansvärlden, men också mot amerikanska intressen.

Det sista kapitlet i RAF:s historia skrevs 1998, när ett åttasidigt brev med RAF:s logotyp offentliggjordes. I brevet tar RAF farväl med ett citat av Rosa Luxemburg: "Die Revolution sagt: ich war, ich bin, ich werde sein". I svensk översättning: "Revolutionen säger: jag var, jag är, jag kommer att vara". Varför skall man då läsa boken och se filmen? Jo, för det första för att RAF är en viktig del av Tysklands och Europas efterkrigshistoria som man bör känna till. För det andra kan filmen och boken hjälpa oss att inse vikten av ett demokratiskt, fritt och tolerant samhälle. Med tanke på Irak-krig, Abu Graib, antiterroristlagar, hot från islamister, FRA-debatt, övervakningshysteri och så vidare, kan både filmen och boken sägas ligga väl i tiden.