Författaren Roberto Saviano har med boken Gomorra - en resa i Camorrans land skapat ett modernt sociologiskt mästerverk. Jag visste faktiskt, innan jag började läsa boken, inget om att det fanns maffia i Neapel. Jag kände, som de flesta, bara till den sicilianska maffian. Jag hade ingen aning om att camorran, som består av ett hundratal klaner i och kring Neapel, dominerade så fullständigt i vissa stadsdelar. Visste inte heller att Casal di Principe under senare år varit den mest kriminella zonen i Europa. Jag hade hört att Maradona trixat med kokain, men kopplade inte ihop detta med hans vistelse i Neapel, eller med camorran. Det som gör boken så bra är kombinationen av gedigen faktabas och starkt personligt engagemang. 

Den starka närvaron och engagemanget har sin grund i att Saviano redan som trettonåring såg sitt första mordoffer, på väg till skolan. Den händelsen har påverkat honom starkt, liksom då hans far gjorde misstaget att som ambulansförare försöka rädda livet på en som Camorran bestämt skulle dö. Pappan blev sedan misshandlad. Material till boken har Saviano samlat genom att han åkt runt på sin vespa i regionen och talat med alla som vågat berätta. Han har på så sätt fått inblick i ett imperium där makt och pengar är allt. Där man tar till alla medel för att vinna. Där hämnd, det vill säga mord och liknande, är ett naturligt inslag i vardagen.

Han har träffat tonårspojkar som inget hellre vill än att bli medlemmar i camorran. Det är nämligen betydligt tuffare att vara medlem i Systemet (som camorran kallas i folkmun) än att vara en vanlig knegare. Han har sett vrålsminkade fjortonåriga flickor i högklackat och pushup-bh, som ofta hänger runt de lite äldre camorrakillarna och camorra-wannabes. Han har, med egna ögon, sett hur folk blivit mutade, misshandlade och dödade. Han har infiltrerat arbetsplatser där camorran styr, alltifrån plagiatmarknad av lyxmode till byggbranchen. Sist, men inte minst, har han fått en personlig hälsning fran upphovsmannen till Kalasjnikovgevaret. Detta eftersom en av Savianos bekanta blev betagen i geväret och åkte till den gamle gubben, som i sin tur skrev en hälsning till Saviano - trots att Saviano av allt att döma hatar allt vad vapen heter.

Allt detta är detaljer som jag tror ingår i den biofilm som redan producerats och vunnit pris i Cannes 2008. Om jag inte gissar helt uppåt väggarna, kommer filmen inom kort också till Sverige och blir en biosucce. För er som vill ha en försmak, ratta in youtube och "trailer Gomorra". För er som inte ens läser kvällspressen kan jag berätta att den italienska maffian är organiserad i en rad klaner (familjer). Några av de viktigare klanerna är Secondiglianerna, Casalesarna och Cosa Nostra (där den sistnämnda är den sicilianska). Klanerna är hierarktiskt uppbyggda, men ledarna löper samtidigt en viss risk för att bli mördade och då kommer någon annan underifrån och tar över. Eller så döms de till livstids fängelse varvid någon annan underifrån, eller från sidan, tar över. Boken är full av mord och horribliteter, det ena bisarrare an det andra. Ett exempel ur högen är när polisen konfiskerar en pizzalokal från en camorrafamilj. Den unga camorrafrun blir då så upprörd att hon tuttar eld på sig själv och ser till att ingen kan släcka.

Ett annat exempel är när camorran hämnas en förrädare. De tar honom till stranden, binder honom, och trycker in sand i mun och näsa. Mannen frustar och spottar saliv. Saliven blandas med sanden till en primitiv cement som sakta kväver honom. När en boss förråds skär man givetvis av tungan, vanställer ansiktet, skär ut ögonen och så vidare. Man får också inblick i maktstriderna mellan klanerna, exempelvis striden mellan secondlianerna och utbrytarna som stack till Spanien. Saviano klargör vidare de ekonomiska mekanismer som har gjort och gör camorran och dess bossar ofantligt rika. Knarket har vi redan nämnt (där kokainet, "det vita guldet", intar en särställning) liksom vapenhandel, bygg- och fastighetsbranchen, sophantering och modeindustri. Till detta skall läggas att camorrakontrollerade företag tillskansade sig kontraktet på motorvägsbygget (A1) mellan Rom och Neapel, har mycket stora kontrakt på distribution av matvaror och att de byggt ett storfängelse i Santa Maria Capua Vetere.

Som ytterligare grädde på moset kan jag nämna de exempel som Saviano själv framhåller på en youtubevideo, att La Torre-klanen investerar i Aberdeen, att alla camorraklaner investerar i Dortmund, Lepzig och östeuropa samt att camorraledaren Mazarella greps i Paris under en förhandling om diamanter (med afrikaner). Med detta vill han säga att camorran inte kan betraktas som enbart ett lokalt eller nationellt problem, utan snarare ett europeiskt eller globalt. Han vill också, anar jag, säga att otyglad kapitalism leder käpprätt åt helvete. Boken har tryckts i uppåt en och en halv miljon ex bara i Italien och översatts till ett flertal språk, inklusive svenska. Boken är dessutom, föga förvånande, den mest efterfrågade på de italienska fängelserna. En baksida av framgången är dock att Roberto Saviano tvingas leva dolt och med ständigt livvaktsskydd. Själv blir jag nästan sugen att åka till Neapel för att med egna ögon se eländet, kanske i kombination med ett besök på Napolistadion.

Men säkrast är nog att vara lite försiktig. Visserligen har många av ledarna fängslats de senaste åren, fastigheter, knark med mera för miljardbelopp har konfiskerats. Till och med Francesco Schiavone, alias Sandokan, bossen med den sofistikerade underjordiska bunkern, har efter en tioårig maratonrättegång äntligen burats in. Men jag tror, liksom Saviano, inte att den otäcka giftspindeln är död riktigt än. Mer troligt är den skadeskjuten och arg. Det kommer säkert en del två, eller tre, i denna följetång. Men må godheten segra. Det hoppas nog också Tomas Lappalainen, som med stor inlevelse skrivit förordet och som dessutom (2007) publicerade Camorra - en bok om maffian i Neapel. Lappalainen är faktiskt Sveriges Saviano-wannabe, och det är ett högt betyg.