Efter mitt lönearbete vandrar jag sent på kvällen, hem i höstmörkret. Det blåser och prasslar i de regnvåta löven. Jag brukar ta vägen över den stora kyrkogården men denna gång och väljer jag en annan väg.

Feghet inför kyrkogårdsvandringar denna spökbefrämjande höstkväll eller känslan av att människor med onda avsikter kan gömma sig bland gravstenarna låter jag vara osagt.

Jag har av en närstående fått rådet att ta med mina rullskridskor samt ett vitt lakan om jag vill ta mig genom kyrkogården och det skulle ha varit kul. Att komma glidande som ett spöke. Då skulle nog ingen våga sig på mig.

Men dessa attiraljer har jag inte med. Jag intalar mig att jag är nyfiken på att undersöka en helt annan väg som verkar gå runt kyrkogården istället för igenom den.

Så börjar jag min vandring rätt säker på att hitta hem. Möter en och annan joggare, hundrastare etc. för att sedan bli alltmer ensam på min stråt, vinden viner och regnbyar sveper understundom ner.

Lövprasslet tilltar och jag längtar hem. Jag upptäcker att någon går efter mig, jag försöker se det som att denne någon också är på väg hem. Dock kan jag för mig själv inte dölja obehaget av känslan att vara förföljd. Jag ökar takten, benen går som trumpinnar och den personen bakom mig går lika fort. Scener från skräckfilmer börjar rulla i mitt huvud.

Jag tänker att detta kanske är min sista stund innan jag blir indragen i en vit skåpbil (vet inte varför jag tänker mig just en vit skåpbil) och utsätts för något sadistiskt övergrepp där jag slutligen blir mördad och slutar mina dagar som ex. hundmat.

Då viker personen bakom mig av på en sidogata.

Vilken lättnad, men nu är jag åter ensam förutom en annan bilist som glider förbi.

Detta känns inte bra, jag skulle tagit vägen över kyrkogården det hade varit lugnare.

Jag inser att jag villat bort mig totalt, en katt springer plötsligt över vägen och hjärtat hoppar över ett slag, tur att det var en katt och inte en råtta, eftersom jag har råttfobi.

Jag går tillbaka i mina egna steg för att hitta ut, då upptäcker jag en man som står vid vägkanten som följer min väg med blicken. Alltså tänker jag, det finns ingen orsak att tro att han skulle vara farlig han kanske bara väntar på en kompis t.ex. fast varför tunnklädd och barhuvad? Jag går förbi så fort jag kan och hinner förvånansvärt snabbt (det måste vara adrenalin) utom synhåll.

Äntligen, äntligen känner jag igen mig, vägen hem hur klar och tydlig som helst.

Det regnar, löven prasslar det är sen höst och helt underbart.

Skall man vara så här rädd? Skall man motarbeta sin rädsla? Ta de vägar man är mest rädd för?