Blåbär Minnen, mat och smak 

Redan när jag ser boken “Blåbär Minnen, mat och smak” skriven av Anette Rattfelt och Simen Lunøe Pihl med fotografier av Peter Nyblom utgiven av Balkong Förlag (2008) känner jag att jag kommer att bli förförd. Boken ser på mig med sitt blåbärsöga, som skulle kunna vara mitt eget.
De citat jag återger nedan kommer från boken:
”En mugg eller bara en näve. Fler behövs inte för att pryda en tårta. En liten tur ut i det vilda innan kalaset börjar och skogen kommer sedan till bordet.”...
”Blåbär är nog godast att äta som de är i skogen men nuförtiden kan man också prenumerera på dem som piller.”

Boken har 204 sidor och är i lite större format fylld av lockande bilder, intressanta texter och recept.
”Kunskap om hur man hanterar de vilda bären riskerar att falla i glömska. Det vill vi motverka men vi påstår inte att det var bättre förr.”

Jag läser långsamt med eftertanke och försjunker i orden. Jag tänker på en vän, som säger att hon ”Älskar blåbär”. Det väcker tankar för nästa år och nya idéer, eftersom blåbärssäsongen är över med den första nattfrosten.
Jag tycker också om blåbär, men har aldrig använt det självklara ordet "älskar". Blåbären finns där, men jag har inte alltid hunnit plocka, annat än i munnen och i år har jag blivit förförd.
Författarna skriver om amerikanska blåbär:
”Just nu verkar blåbärens popularitet bara öka. I USA har den välkända blåbärspajen sedan länge avancerat till nationalrätt. ”

Jag känner mig berusad. Minns hur vi plockade blåbär som barn, för att själva också göra egna små blåbärskakor, när min mor bakade. Hennes blåbärskakor var nog det bästa vi visste, en tradition vi nu fortsätter med.
”Men björnar är nog ändå de mest kända blåbärsälskarna bland däggdjuren. Under högsäsong kan de skopa i sig kilovis med blåbär om dagen. De borde ju också vara lättplockade för dem som har framfötter med långa klor som påminner om bärplockare. En fullvuxen björn kan roffa i sig ungefär 90 kilo bär om dagen det är nästan 200 liter.”

Jag lever med boken och kan inte låta bli att öppna den, när jag vaknar på natten.
”Historiskt sett levde jägare och samlare med och av skogen men då människan började odla och hålla djur blev avståndet till det vilda längre. Övergången till jordbruk gjorde att matvanorna förändrades helt. Vilda bär ignorerades alltmer, de räknades inte som mat, ett synsätt som sedan kom att leva kvar länge i generationer. Bär ansågs man bara bli mera hungrig av.
   Då blåbären mognar på sensommaren har folk traditionellt varit upptagna med slåtter och skörd. Näringsrika produkter från ängar och åkrar har prioriterats före skogsbär. Om bären sades: ”Spotta ut de där otäckingarna, man får dåliga tänder av dem!” eller som citatet egentligen lyder på norsk dialekt: ”Spøtt ut styggheita, dokk bli sårtennt tå di der.” De ansågs inte heller vara bra för kroppen. ”Det fanns de som levde på bär i flera veckor men de blev så matta att benen ej orkade bära kroppstyngden. Några dogo väl även på grund av svält”, berättas det från Värmland. Citaten visar att bären kunde vara frestelser men de fick inte hindra det viktigare arbetet på gården med skörd och husdjur. Det var nog inte bara okunskap som låg bakom orden utan snarare en sorts moral. Man kan förstå att det inte är lätt att mätta en mage med bär men å andra sidan är det märkligt att björnens enorma kroppshydda kan hållas uppe av energi från de små blå”.

Här tar ”kritiken” vid. Är det kanske därför min yngste son inte äter någon sorts bär?
Är det kanske därför jag under några år inte ”hann” plocka bär? Annat var viktigare.
När jag flyttade hemifrån kunde jag t.o.m köpa paket med Ekströms Blåbärssoppa. men den var inte lika god som min mors. Hon gjorde även blåbärskräm.
Är min vurm för blåbären ett led i min insikt om ”Tillbaka till naturen”?

Jag läser vidare:
”Världens nyttigaste
En amerikansk hälsotidning rankade nyligen de nyttigaste livsmedlen i världen och i topp hamnade blåbär tack vare sina höga värden av antioxidanter. Den största delen av världens blåbärsskörd går till förädling och hälsopreparat. Det är bara några få procent som säljs färska. Också blåbärsrisets blad har använts som medicin, exempelvis av diabetiker som ett blodsockersänkande medel. Men det är omtvistat hur lämpligt det är eftersom bladen också innehåller ämnen som kan vara skadliga i för höga doser.”

Blåbären finns ständigt med i berättelserna, nu när jag själv plockar. Det har varit en idérik höst. Jag prövar några nya recept, bakar blåbärsbröd och funderar på hur bären bäst kommer till sin rätt. Jag får dock lugna ner mig så jag inte gör mig av med hela skörden innan jag läst ut boken, där du kan finna avsnitt om blåbär som medicin, hur de är bra för synen, bromsar åldringsprocessen, är bra för minnet, kan krympa prostatatumörer m.m. Det som förvånar är att orden är samstämmiga från de jag pratar med. Varifrån har de fått denna kunskap jag inte haft?
Boken flödar inspiration och väcker längtan. Du kan läsa om blåbär i litteratur och i visor. Om Elsa Beskows Putte i blåbärsskogen, om Alice Tegners Mors lilla Olle, som hade verklighetsbakgrund, om viskompositören och sångaren Carl-Antons Överbyvalsen.

Du tänker på den svenska sommaren finner fler låtar och texter som handlar om blåbär. Det är bara att upptäcka själv.
Du hinner bara snubbla på något intressant, innan du dras in i något nytt om blåbärsplockningens utveckling, allemansrätten, om blåbärstorkar, ja något måste jag ju överlämna till dig som läsare att upptäcka själv. Köp den eller låna den! Läs den och låt den hänga med som inspirationskälla under många år.

Bror Kajsajuntti