Är det något människor med lite mer pengar än andra lyckats med, så är det med konstycket att lura oss som har lite mindre att tro deras pengar skulle vara detsamma som lycka. Denna illusion skapar bara en massa misstänksamhet mellan människor istället för tillit. Ingen verkar reagera över något eller bry sig om någon förrän det handlar om pengar. Vi lägger en krona i en hemlös människas hand för att döva vårt samvete, istället för att fråga oss själva; hur kan det vara så här i ett av världens rikaste länder? På andra sidan atlanten verkar de ju ligga lite före som vanligt och vi har ju alltid varit lite imponerade utav vad som händer där. Där har nu människor som inte varit så fattiga förut nu blivit lite fattigare. Och det som händer där brukar vi ju ta efter. De där "intressanta människorna" på andra sidan börjar nu reagera lite mer på orättvisor än vad de gjorde förut. Alltså än då när de själva inte var så fattiga. Det knepiga är ju bara det att nu verkar det inte vara någon större idé att försöka få något större gehör från de som ännu inte är lika fattiga. Därför dom tycks å andra sidan vara lite mer intresserade av att tala med de som är lite rikare än dom själva. Kanske till och med ännu mer intresserade av det nu än förr. De å andra sidan är bara intresserade av att tala med de som är nästan lika rika som de själva om de kan få ut något utav det. Och när de väl har fått ut det de vill så är de som nästan var lika rika inte riktigt nästan lika rika längre. Om vi människor förstod vad vi kunde göra tillsammans och om vi vågade lita på vår egen kraft utan att söka bekräftelse uppifrån, ifrån de som "har mer än oss själva".

 

Då skulle nog världen se lite annorlunda ut.

 

Rolf Nilsson

Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa