Det står inskrivet i vår Regeringsform (grundlag) att det allmänna, alltså socialtjänst och diverse andra myndigheter, ”skall åläggas att trygga rätten till bostad, arbete, och utbildning”. I FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter i artikel 25 står det att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå, en regel som ger rätt till ett ”drägligt boende”. Den här regeln får ytterligare stöd i 1966 års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som slår fast att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå. Också här ingår rätten till boende. I Europakonventionen, som sedan mitten av 90-talet gäller som lag i Sverige står det i ett juridiskt bindande tilläggsprotokoll: ”Var och en som lagligen befinner sig inom en stats territorium har rätt att fritt röra sig där och att fritt välja sin bosättningsort”. Och de mänskliga rättigheter vi skrivit under på gäller alla våra medborgare. Då även våra hemlösa! Vilket med andra ord kan tolkas som, vad än vår egen personliga uppfattning är om dessa människor ska dessa lagar och rättigheter efterföljas och gälla människor utan eget hem . Men trots det finns en massa människor i vårt land som är tvungna att gå runt dag efter dag, natt efter natt, månad efter månad, år efter år utan ett tryggt hem att bygga upp ett värdigt liv i. Detta är inget annat än en systematisk och utdragen tortyr vi utsätter våra medborgare för. Men det finns ju hjälp att söka tänker säkert en del, vilket är sant ur ett perspektiv, men för vilka är den ”hjälp” som finns menad? Då den ”hjälp” som finns tillgänglig inte har som uppdrag att förse människor med ett tryggt hem och därefter stödja med allt vad som krävs för att behålla det. Istället skapas en massa cementerande verksamheter för hemlösa där redan etablerade människor skaffar sig en inkomstbringande sysselsättning. Dessa yrken finansieras av våra politiker och tjänstemän i form av olika bidrag, vilket i sin tur leder till att de som har möjligheten att tillgodose alla människors behov av bostäder köpt sig fria från ansvar genom att flytta ner ansvaret till nästa ”skylla på steg” i hierarkins demokratiska trappa. Och i den står nu allt oftare egna företagare och välgörenhetsorganisationer på led för att hjälpa våra hemlösa, men utan en tanke på att de ska komma ur sitt hemlösa tillstånd. När privata aktörer och välgörenhetsorganisationer tar över ansvaret för våra hemlösa blir de mer rättslösa än någonsin. Det beror på att i denna hänsynslösa lek med andra människors liv, har varken de privata företagen eller fattigvårdsorganisationerna någon som helst skyldighet att följa socialtjänstlagen. I den beskrivs kommunernas ansvar så här: ”Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning” Främja, alltså inte garantera. Hur skulle det se ut om alla kunde gå till socialtjänsten och kräva att få ett jobb? Men lagstiftaren vill heller inte gå in med för långa pekfingrar mot kommunerna, som ju i Sverige har rätt till mycket långtgående självbestämmande. Något som på allvar kan ifrågasättas när det gäller bostadsfrågan, då våra politiker sitter och bestämmer i både allmännyttans och flera andra bostadsstiftelsers olika styrelser. Om olika aktörer med ansvar över andra människors liv inte har någon skyldighet att följa SoL, vad händer då med de redan nu diskriminerade människorna? Men självklart dansas det av lycka hos kommunerna om andra aktörer tar över det som är deras ansvar i den rådande spariverns tider. För även om socialtjänsten är långt ifrån något gott exempel i hemlöshetsfrågor, så är de i det här avseendet minst sämst. Och så länge SoL finns, finns alltid möjligheten att överklaga de beslut som fattats. Men hur länge finns SoL  kvar när välgörarna står på kö?

Rolf Nilsson

Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

Tel: 08-600 12 99 el 0736-76 42 86

E-mail: [email protected]

Hemsida: www.stockholmshemlosa.se