Vi kan likna det vid en rörelse, en energi som långsamt och envetet sprider sig in i politiken, in i våra tankar och sinnen.
Sedan de ultrakonservativa tog makten har denna rörelse accelererat. Meningen är att vi ska genomgå ett paradigmskifte. Vi ska bli mera likriktade och individualiserade. Vi ska bli mera kommersialiserade. Vi ska bli mera splittrade. När tillvaron blir för stressad och tung på grund av otrygga arbetsförhållanden, när stressen efter status blir för pressande erbjuds vi piller. Piller som söver våra hjärnor till ro. Piller som får oss att sluta tänka.
Vi ska bli mer övervakade och censurerade. Myndigheterna ska känna till vartenda steg vi tar. Man ger oss en konstlad frihet, en frihet som egentligen bara omfattar vilket bredbandsbolag du ska välja eller märket på din mobiltelefon. Allt detta sker för vårt eget bästa säger DE och vi tror dem.
Media ska bli mer och mer likriktade. Stora multinationella företag köper upp våra TV kanaler och tidningar. Förnedrande dokusåpor ersätter kultur och samhällsprogram och vi sväljer och engagerar oss. Vem fick vem? Vem grät högst och mest?
Det är vi själva som driver på denna rörelse genom att acceptera kortsiktiga positiva lösningar som löser våra små problem. Vi driver på den genom att tänka kortsiktigt och genom en omedvetenhet om tingens sammanhang. Vi driver på den genom att inte se helhetsbilden. Men riktningen anges av makteliten och den har ett syfte. Den nya världsordningen! Med en maktelit som innehar all ekonomisk och politisk makt. Nationella gränser ska suddas ut, stater ska gå samman och styras centralt. De politiska inriktningarna ska ta samma form och en del av dem ska förbjudas. Vi ser det idag med kommunismens förföljelse. Den socialistiska tanken hör inte hemma i en värld där äganderätt går före folkrätt. Där alla trygghetssystem är bortsopade. Där den arbetande människan endast är en förbrukningsvara.
När uppstod dessa tankar? Man kan väl säga att det hela i princip började redan på femtiotalet med Bilderbergruppens tillblivelse men de verkliga tankarna och riktlinjerna tog fart på sextio och sjuttiotalet då de flesta av de konservativa organisationerna startade. Tankar och riktlinjer har sedan formats i ultrahögerns tankesmedjor, institut och stiftelser. Vi har t.ex. Hooverinstitutet vid Stanforduniversitetet vars chef tidigare var Condoleeza Rice, American Enterprice Institut vars stöttepelare är krigshöken Richard Perle och vicepresidentens fru Laura Cheney. Det finns en uppsjö av stiftelser och organisationer i ultrahögerns tjänst, bakom dessa står storkapitalet. Den främsta av dessa stiftelser är nog Heritagestiftelsen. ”Den har mobiliserat den konservativa revolutionens stöttrupper, män med en ideologisk vision och en ny syn på det amerikanska samhället.” Man omsätter miljonbelopp i dollar räknat. Under årens lopp har nästan halva budgeten gått till marknadsföring. Medlemmarna har författat artiklar och studier som täckt alla politiska områden: det kommunistiska hotet, ifrågasättandet av socialprogrammen, stärkandet av militärbudgeten, betonandet av religionens plats och kampen mot fackföreningarna. När kongressmän ska föra debatt eller när politiker tillträder sina tjänster ligger ofta en rapport från Heritage på deras skrivbord. Sådana dokument går även ut till media. Makten ligger inte hos kongressen eller politiker. Makten ligger hos DEM som döljer sig i bakgrunden. Och den ”demokrati” dessa herrar förespråkar är inte folkets.
Vi ska vägra deras tankar, vi ska knyta näven mot det kommande slaveriet. Vi ska knyta näven mot den rasism som kommer från de ultrakonservativa Sionisterna. Vi ska knyta näven mot dem som vill ha äganderätten till jordens livsbetingelser. Om än vi bara åstadkommer en krusning på vattenytan ska vi obönhörligt, oförtröttligt vägra att acceptera den cynism som genomsyrar vårt samhälle och den politik som bedrivs idag.