Östra Europa kom dessutom att läggas under sovjetiskt inflytande under mer än fyrtio år, även om de kommunistiska lydregimerna där hade ett nationellt självbestämmande. Uppskattningen av antalet offer för denna folkfördrivning varierar från (enligt tyska Wikipedia idag) ca 600 000 till tidigare uppgifter om upp till 2,1 miljoner.

Andra världskrigets slut innebar en ny förståelse för att man moraliskt kunde tillåtas förflytta stora befolkningsgrupper från deras hemtrakter – tidigare hade krig oftast inneburit att man kunde bo kvar i sin hembygd även om man tvingades acceptera nya herrar, ett nytt språk och religion.

Västra Asien hade genomlidit några folkomflyttningar redan före Andra Världskriget – den turkiska nationalistregimens förintelse- och förflyttningspolitik mot de kristna armenierna, och folkomflyttningen mellan greker och turkar efter avslutningen av det grekisk-turkiska kriget 1923 innebar att miljoner fick lämna sina hemtrakter.

Det anmärkningsvärda är att man så ofta glömmer att den hågkomst som i dagarna är aktuell - upprättandet av staten Israel och flykten/fördrivningen av huvuddelen av Palestinas ursprungsbefolkning från sina hemtrakter – har detta historiska sammanhang. De oerhörda förbrytelserna av tyskar under kriget innebar att man godtog en hämndeaktion som historien aldrig tidigare sett maken till. På samma sätt ledde uppdelningen av Brittiska Indien i två delstater också till en oerhörd folkomflyttning, frivillig eller påtvingad, där muslimer fördrevs från Indien och hinduer från Pakistans båda delar.

Att upprätta ett judiskt nationalhem – målet för den sionistiska rörelsen i Europa – i Palestina var inte oomstritt. Man hade faktiskt tidigare haft idéer om att upprätta en judisk stat på Krim, där det för tusen år sedan fanns ett rike, chasarriket, med judendomen som statsreligion. Även i Sibirien fanns på den sovjetiska tiden en autonom sovjetrepublik Birobidzjan som en judisk stat – den sovjetiska medborgarlagstiftningen erkände judar som en nationalitet, precis som ryssar, ukrainare etc. Men det blev alltså det arabiska, muslimska och kristna, Palestina, erövrat från det multinationella osmanska riket av britterna, och sedan mandat av Nationernas Förbund, som uppläts som ett ”judiskt nationalhem” av den brittiska regeringen, genom Balfourdeklarationen efter första världskriget. Israels tillkomst var en följd av denna historiska process.

Britternas koloniala historia uppvisar över hela världen många skräckexempel på hur man inte förstod att organisera territorierna sedan det världsomfattande brittiska imperiet gått under. På Irland hade man – precis som FN-beslutet om Palestina – efter Första Världskriget delat upp ön efter koloniala och religiösa linjer i stället för att ge självständighet åt hela ön. De gamla brittiska kolonisternas ättlingar, protestanterna, fick norra Irland medan man efter blodiga krig gav självständighet åt den katolskt dominerade södra delen. Vi vet alla hur det gick: den irländska självständighetsrörelsen gav inte upp tanken om en odelad, ö – terrorism blev vapnet för de republikanska irländarna under mer än åttio år, och först det växande välståndet inom den Europeiska unionens ram har kunnat ge fred i den gamla engelska kolonin Nordirland.

Uppdelningen av mandatet/kolonin Palestina efter national-religiösa linjer har inte gett bättre resultat, invandringen från främst Europa och Nordafrika och fördrivningen av urbefolkningen till grannländerna samt flyktingläger i de nu ockuperade delarna av rest-Palestina har åtföljts av sextio år av återkommande krig, terrorism, ockupation, kränkningar av mänskliga rättigheter och människovärde.

Den motsvarande franska förvaltningen av Libanon och Syrien efter Första världskriget har också satt sina blodiga spår som bekant: kolonialmakterna har inte varit skickliga att förvalta arvet efter sig.

Arabstaternas vägran att godta FN-beslutet om upprättande av staten Israel i Palestina 1948 har fått en mångdubbel motsvarighet i Israels vägran att acceptera FN-kraven på tillbakadragande inom 1967 års gränser, flyktingarnas rätt att återvända till sina hemtrakter, upphörande av kränkningar av mänskliga rättigheter inom de ockuperade palestinska områdena etc.

Föreställningen om att statsbildningar måste ha någon form av religiös, kulturell eller etnisk grund hade sin höjdpunkt kring år 1920 – vi har sett konsekvenserna och den mänskliga slutsatsen kan bara vara: en stat måste hysa människor av olika religion, kulturell, språklig eller annan tillhörighet inom samma geografiska område. En nation måste, precis som den schweiziska, svenska, amerikanska, egyptiska, algeriska eller ryska kunna inrymma många olika folkgrupper – en stat i Palestina måste självfallet också kunna rymma judar, muslimer, ryssar, ukrainare, polacker, amerikaner, palestinier, araber, kristna, druser etiopier, jemeniter, tyskar, marockaner, och en och annan svensk, jude eller muslim. Det är den enda lösningen. Tvåstatslösningar kan bara vara ett provisorium, precis som på Irland. Det går över.