Kommentar till "Det finns ingen sanning"
I LFT nummer 6/08 tar krönikan "Det finns ingen sanning" av My Malmeström-Sobelius upp ett viktigt ämne: den bristande objektiviteten i många så kallade sanningar.
Tegnér skrev: "Det sanna är evigt". Fröding skrev: "De som är sanning i Berlin och Jena, är bara ett dåligt skämt i Heidelberg". Man håller med Fröding!
I historieböcker från min skoltid (på 1930-talet) hade de svenska beslutsfattarna i regel rätt, medan de länder som vi varit i krig med hade fel. På sockeln under en av kungastatyerna i Stockholm står det "Fredens återställare", men (av utrymmesskäl?) nämns det inte att han också varit "Krigets anstiftare".
Men redan under min skoltid fanns det lärare som kompletterade skolböckernas framställning och talade om för oss elever hur det verkligen hade varit och att Sverige inte alltid hade haft rätt.
Jag var själv lärare i matematik och fysik och undervisade också i naturkunskap. Jag försökte då – åtminstone under 1970-talet – lära mina lever källkritik och få dem att tänka: "I vems eller vilket storföretags intresse har den här informationen formulerats?", och jag sade: "Ni skall ifrågasätta även det som jag säger och tänka efter om jag är objektiv". (Vilket jag inte alltid var, då det gällde en del företags miljöförstörande verksamhet).
Naturligtvis har många andra lärare också uppmanat sina elever till källkritiskt tänkande.
Visst blir vi ofta utsatta för rena lögner och undanhållande av fakta, till exempel när det skett någon allvarlig olycka och ingen anser sig ha ansvaret för dålig arbetsmiljö och bristande säkerhetsanordningar.
Kritisk journalistik behövs ständigt, så att sanningen kommer fram. (Eller hur var det nu, finns det ingen sanning?)
Thorild Dahlgren
