Denna krönika ägnar sig åt att ställa frågan, vad är jämställdhet och är det alltid så att jämställdhet uppnås bäst genom att människor likställs med varandra? Kan det aldrig vara så att vissa gruppers jämställdhet är beroende av att ta fasta på sin särart?
Enda sen den franska revolutionen i slutet av 1700-talet, så har den västerländska människan varit fast i en förfärligt skev uppfattning om vad jämställdhet är för något och hur man egentligen skapar rättvisa mellan människor. Man är, som jag ser det, ett offer för en allvarlig begreppsförskjutning, där äpplet blivit ett päron och päronet ett äpple.
Denna s.k. begreppsförskjutning, där jämställdhet har gjorts till att bli det samma som jämlikhet har hängt med till våra dagar. Detta faktum ställer, enligt mig, nu till allvarliga problem i vår tid för de grupper vars jämställdhet inte uppnås bäst genom jämlikhet. Och var detta problem är mest tydligt i frågan: ”Hur ska funktionshindrade och kvinnor i dagens samhälle bäst kunna försvara sig i en civilisation vars fundament vilar på våld mot dem?”
Låt mig förklara.
När den franska revolutionen med sina liberala värderingar, så som filosoferna Rousseau (1712-1778) och Voltaire (1694-1778) uttolkade dem, genomfördes så utgick revolutionen från att jämställdhet för människan – läs underklassen, var liktydigt med jämlikhet – läs likhet, med de manliga och det icke-funktionshindrade normerna och värderingarna. Javisst, var den franska revolutionen ett steg i rätt riktning för den moderna människan, när det gällde omkullkastandet av den då rådande absoluta monarkin runt om i Europa och självaste katalysatorn för införandet av den senare demokratiska parlamentarismen. Men när det gällde jämställdheten mellan människor kan man ställa sig skeptiskt till revolutionens förträfflighet. För som alla vet, trots att det fanns en uppsjö av prominenta kvinnliga revolutionärer, som kopplade samman sin frigörelse med revolutionen, så hände det inte särskilt mycket jämställdhetsmässigt för den franska kvinnan efter det att revolutionen genomförts. Besvikelsen över detta kan man bland annat läsa i den engelska filosofen Wollstonecraft (1759-1797) analys av revolutionen, ”An Historical and Moral View of the French Revolution” från 1794.
Nu till poängen för denna krönika. Jag är generellt motståndare till vapen i ett civiliserat samhälle, speciellt med tanke på hur den amerikanska vapenreligionen idag uttrycker sig, då den i mina ögon inte är annat än en snuskig manschauvinism. – Där vapen, hur konstigt det än låter, betraktas vara bättre ”kvinnor” än verkliga kvinnor eftersom de anses vara mer kontrollerbara och mer pålitliga när det gäller att tillfredställa mannen. Detta är inget annat än en patriarkal vapendyrkan vars funktion är att våldet mot kvinnor och barn ska upprätthållas, samt att det amerikanska ”vilda västern” machoidealet ska få fortgå.
Men är inte detta jag nyss nämnt ett utmärkt exempel på att i vapen i sig är ett manligt uttryck?
Nej, jag hävdar tillskillnad från vissa feministiska forskare och teoretiker, att det inte är bevisat att matriarkaliska samhällsstrukturer per automatik är fredligare än patriarkala samhällsstrukturer. Jag är inte heller beredd att ge nån galen biologism rätt, genom att säga att kvinnor är mindre våldsamma än män bara för att de föder barn, då det inte finns någon vetenskaplig studie som varken bevisar detta eller exempelvis att testestoron gör män mer våldsam. Detta är tyvärr enbart ett uttryck av s.k. ressentiment, ett önsketänkande, där den förtryckta gruppen, i det här fallet kvinnor, har behov att definiera sig själva som ”godare” än sin manliga förtryckare.
Hur som helst, som ni kan förstå så definierar jag inte vapen som något patriarkaliskt eller som ett brutalt uttryck av en icke-funktionshinderkultur. Nej, jag är faktiskt som funktionshindrad smartare än så. Jag väljer hellre att förespråka rätten för kvinnor och funktionshindrade att få bära vapen! - Då menar jag enbart kvinnor och funktionshindrade eftersom detta tillsynes extrema förslag är, hör och häpna nödvändigt för vår jämställdhet. Varför tycker jag så här? Därför att, som jag tidigare skrev, behöver vissa grupper för sin totala jämställdhet faktiskt ta fasta på sin särart, inte sin jämlikhet med förtryckaren, för att uppnå äkta rättvisa. Som avslutning, så är jag övertygad att jämställdhet likställd med jämlikhet, enligt den franska modellen, är en bluff. Eftersom den är en jämställdhet enbart konstruerad för att tillgodose männens och icke-funktionshindrades villkor på jämställdhet.
Adryan Linden,
