En gång i begynnelsen var tjänstemannen (oftast en man) en som skulle tjäna folket. Nu betonas myndighetsutövningen – att använda övermakt mot folk, som skulle behöva hjälp på annat sätt. Det har gått snett i vårt samhälle och folk mår psykiskt väldigt dåligt och känner sig illa behandlade.

När jag möter folk på stan eller i bostadsområdet, däribland många äldre socialdemokrater, så hör jag allt oftare hur de märkt, att hela den sociala tanken idag urvattnats och det inte enbart p.g.a den borgerliga regeringen, som dock förvärrat situationen. Är det så, att vi inte längre vill se att olika människor har olika behov?

Inom socialnämnden i Luleå diskuterades frågan om ett samordningsförbund mellan Socialförvaltningen, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Landstinget, för att “folk inte skulle hamna mellan stolarna”. Jag har själv burit på många av de “vackra orden”, under min tid som ledamot i Socialnämnden. Nu har jag börjat se den yttre verkligheten. Där behöver vi en folkresning för människornas rätt till ett värdigt liv för att restaurera Folkhemmet och det Välfärdssamhälle vi växt upp i. Det gäller då inte bara att återgå till det gamla, utan även att diskutera hur vi skall skapa ett solidariskt samhälle.

Jag tar ett exempel: en man jag länge sett utan att känna personligen – vi kan kalla honom för Kjell. När vi får kontakt, får jag del av hans livssituation, en av de många som av försäkringskassan bedöms som för frisk för att vara sjukskriven, medan arbetsförmedlingen med hänvisning till läkarintygen bedömer honom som för sjuk för att kunna ta ett arbete. Själv vill han arbeta i ett arbete, som han klarar av. Nu bollas han mellan tjänstemännen, förlorar inkomst och får förlita sig på den hjälp han får från kyrkan. Till Socialförvaltningen vågar han inte gå, därför att de ställer krav på att han skall göra slut på den lilla besparing han haft för tandvård. Antagligen skall Kjell vara helt utblottad, för att sedan akut söka bidrag när han får tandvärk. Jag skäms!

Kjell lever ensam, försöker vara skötsam och sköter sin ekonomi. Nu mår han dåligt och blir upprörd, när jag frågar honom om det han berättat för alla de som i sin tjänste – och myndighetsutövning är anställda för att hjälpa honom.

Vad mycket handlar om är att själv försöka sätta sig in i den andres situation – tänka, att det kunde ha varit jag.

Jag lyssnar på hans berättelse och läser igenom hans handlingar. Det verkar, som att tjänstemännen mera försöker finna fel, än att finna möjligheter. Borde vi inte lära oss se människornas kompetens, vilja och möjligheter, att förändra sin livssituation. Borde vi inte ta fasta på deras livsberättelser, istället för att barrikadera oss bakom skrivborden.

Det har blivit som ett brott, att vara sjuk, arbetslös eller fattig. Det finns även exempel på arbetsledare, som ger onda ögat och utestänger folk från arbetsplatsen i en ståndsrätt utan rättegång. De ser sin makt att trycka ned misshagliga.

Ofta vågar de som utsatts av myndighetsförtryck inte längre stå för sin rätt och talar t.o.m om självmord.

Det finns människor, som mött enskilda som trots mycket dålig ekonomi ställt upp med bostad och ställer krav för att t.ex. hålla spritkompisarna stången. Människor som hamnat utanför Arbetslöshetskassan, Försäkringskassan och inte vågar ta kontakt med Socialförvaltningen för att få försörjningsstöd.

 När jag pratade med min handläggare på Arbetsförmedlingen, som verkade sympatisk, så sa jag att det snart bara återstod, att försöka leva på insamling av pantburkar, där det redan är hård konkurrens, svarade hon att “så illa kan det inte bli”.

Men så är det redan för många, det märks efter helgernas supande, då folk nästan tävlar om att vara ute så tidigt som möjligt för att samla ölburkar.

Alltid kan man få något den vägen, men det är ingen långsiktig lösning.

Frågan som måste ställas är: Vad kan vi göra tillsammans? Fler och fler bär på en oro, vad händer i morgon? Även jag kan förlora allt jag äger och tvinga lämna mitt hus om jag blir långtidssjukskriven eller arbetslös.