Titel: Fågelungar
Författare: Annelis Johansson
Förlag: Eriksson & Lindgren, 2007

Ett nytt skolår börjar. Ester, en ny elev på högstadiet, måste skapa sig en ny roll.  Några av Esters nya klasskamrater heter Carolina, Malin och Sandra, men Ester är mer en pojkflicka, som helst umgås med killar. Dzenan blir omedelbart kär. Det är en typisk situation där barn blir vuxna och förvirras av allt föränderligt. De olika huvudpersonerna får i boken varva sina vardagar och de olika verkligheterna möts i gemensamma episoder. Carolina och Malin är på sätt och vis varandras motsatser, men de söker vänskap och hittar den hos varandra. Carolina är plugghäst och har hemligheter. Malin är farligt naiv och kan inte slita sig från sin mamma. Sandra ser sällan sin far, hon lider av ätstörningar och blir förälskad i sin magister, som ”bara” är mer än dubbelt så gammal. Sandra och hennes bästis lägger ner pengarna på sina yttre och på festande, något som Ester varken skulle ha råd eller tid med.  I centrum av ynglingarnas kriser hamnar engelskläraren Mats, och tar stort personligt ansvar för eleverna i skolan.

Annelis Johansson skriver realistiskt, med ett böljande, flödande språk, bara ett fåtal gånger hänfaller hon till surrealistiska tankebilder: " Full av skam vänder hon om och klättrar på kycklingben nerför gallerormen. - Fegisss! väser den mellan sina huggtänder", men destå starkare blir dessa. Huvudpersonen Ester personifierar den ovetande revolutionären, hon som går mot strömmen utan att ens veta om det. Jag tror att Johansson tillhör den här nya generationen svenska författare, där identitetskriser behandlas som en del av vardagen och där samhällets moderna baksida synas utan att någon måste klandras. Den drömske Dzenan påminner om Jonas Hassen Khemiris huvudperson Halim i "Ett öga rött". Lite tafatt, men med mycket tankar, känslor och funderingar. Personer som Sandra har bl.a. berättats om i spanska Lucía Etxebarrías "Kärlek, nyfikenhet, Prozac och tvivel", med Cristina, den otroligt kroppsmedvetna tjejen som verkligen inte bangar på mycket!

I Fågelungar är det ändå den hemtama, tråkiga Malin som håller ihop pärmarna. Hon visar sig ha en emotionell styrka, som föds ur osäkerheten. Och Carolinas intelligens hamnar minsann lite på sniskan allteftersom relationerna klarnar. ”Fågelungar” handskas med flera pubertetsproblem: förhållandet till föräldrarna, maten och utseendet, vänner, och att våga! Den är en nyttig påminnelse om att ungdomar befinner sig i ett ”gränsland” mellan att vara barn och fullvuxen, att det är en känslofylld och ofta kaotisk tid då det behövs vuxna att förlita sig på. Vi kan ta deras känslor på allvar, men också avdramatisera ibland. Vad händer om man låter denna generation sköta sig helt själv? De slungas då ut i ett samhälle de själva vet väldigt lite om. Jag skulle kunna tänka mig en studiecirkel där man diskuterar ungdomars rätt i samhället utifrån denna bok.  Det behövs något mer än dagens fritidsgårdar för detta spektrum av individer. Ett mer engagerat samhälle som ger tydliga svar på hur man samarbetar och kollektivt når sina drömmars mål. Livet ska inte vara ett slagfält.