Bränsle i kampen mot heteronormen | Fria.Nu
Ida Ali Lindqvist.

Synpunkten


Ida Ali-Lindqvist
Fria Tidningen

Bränsle i kampen mot heteronormen

I lördags gick den årliga prideparaden av stapeln. I ett kokade Stockholm samlades tusentals och åter tusentals paraddeltagare och åskådare för att visa sin solidaritet och stolthet över att få älska den och dem en vill.

Jag gick detta år i paraden med ett av RFSL:s block, ”Marching for those who can't”. Det var ett självklart val. Lika självklart som att förra året välja bort paraden för att delta i motdemonstrationen mot European Defence League, EDL. Jag klarade inte av att njuta av en prideparad då fascister står ett stenkast därifrån och försöker vinna billiga poäng på hbtq-personers bekostnad.

Mitt val i år att gå med Marching for those who can't har självklart en del att göra med det som nu sker i Ryssland. Landets nya antihomolagar och med dess vedervärdiga konsekvenser som senaste tiden pumpats ut i media. Men för mig som för många andra grundar sig mitt val även på vetskapen om hur hbtq-personer världen över lever i helveten på grund av heteronormens äckliga tryne. Så även i Sverige.

Men själva upplevelsen av årets Prideparad – den var mycket stark. Det blev för mig en känslostorm utan dess like. Känslor som ilska, sorg och frustration samexisterade med glädje, stolthet och kampanda. De få gånger som jag vände mig om för att få någon uppfattning om hur stort blocket var blev jag helt tagen av alla kamrater som gick där sida vid sida men munnen fasttejpade. Och samtidigt som svetten dröp av den massiva värmen rann mina tårar där bakom solglasögon. Och det var inte lite tårar. Jag grät. Jag grät ordentligt.

Och det var jag inte ensam om. Det gick inte att ta miste på alla tårar som föll från åskådarsidorna när ”marching for those who can't marscherade” fram i ett pridebeklätt Stockholm. Och de applåder som fullständigt ekade i Stockholmshettan – ja det var mäktigt. Det var stort. Det gav mig bränsle i kampen mot heteronormen. Men det smärtar också enormt när vi vet att behovet av ett sådant block är så ofantligt stort. För alla dessa tårar har ett ursprung. De vilar på en smärtsam sanning. HBTQ- personer mördas och torteras hela tiden – överallt.

Här i Sverige har vi möjlighet att gå parad. Här har människors kamp med livet som insats lett till att jag med flera får möjlighet att stolt marschera gatorna fram. Jag vet att vi har kommit längre än vissa andra länder. Men nöjd – nä det är jag inte. Det får vi inte vara.

Marching for those who can't är också för alla hbtq-personer här i Sverige som fortfarande i vårt ”öppna” och ”toleranta” land inte vågar gå i paraden. Som inte vågar visa sin kärlek öppet. För de hbtq- personer som trakasseras, misshandlas och dödas även här. Jag är inte i närheten av att vara nöjd förrän Sverige på allvar gör upp med en rådande flyktingpolitik där vi faktiskt idag utvisar hbtq-personer till länder där dödsstraff, kroppsstraff och fängelsestraff föreskrivs och tillämpas. Vi kan inte bara stirra åt det andra hållet och klappa oss själva på axeln. Här finns mycket att göra.

Den inhumana behandlingen av hbtq-personer är ett misslyckande för hela den så kallade världsdemokratin och måste ständigt synliggöras och motarbetas.

Så varje tår som rann längs mina kinder under årets Prideparad var för alla de hbt-personer som torteras, förföljs trakasseras och mördas. Och för dem som inte ens under Pride i vågar visa det vi alla önskar och banne mig ska ha rätta att visa – kärlek.

Mina tårar de är för er.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu