Kommer det alltid att vara så här? | Fria.Nu
Ida Ali Lindqvist.

Synpunkten


Ida Ali-Lindqvist
Fria Tidningen

Kommer det alltid att vara så här?

Så har det hänt igen. Ni vet, det strukturella förtrycket som hela tiden pågår. Objektifiering och exotifiering av icke-vita kvinnor. Ni vet, den normaliserade rasismen, som på olika sätt indirekt och direkt inskränker rätten till att existera på lika villkor.

Denna gång drabbade det en kvinna som sitter på tunnelbanan och är på väg hem. Vita män i grupp som sitter mitt emot tar sig rätten att på olika sätt vräka ur sig hur sexiga och spännande det är med svarta kvinnor. De stirrar upp och ner och klär av henne med blicken. För männen är denna kvinna ingen människa. Hon är det spännande ”andra”, ett stycke kött, en kropp, som är till för dem.

Kvinnan känner sig mer och mer obekväm, trängd och förnedrad. Hon funderar på att byta vagn, kliva av eller säga ifrån. Göra någon form av markering. Men männen är fulla. Hon är rädd för att det ska bli värre. Tänk om de blir aggressiva? Det ständiga närvarande hotet om våld som också måste inkluderas i processen. Det slutar med att hon sitter kvar. Men männen – de fortsätter.

När det äntligen är dags för kvinnan att stiga av kommer gråten. En äckelkänsla fyller henne. Hon känner ilska och den klassiska känslan av vanmakt gör sig påmind. Tankar som ”jag skulle förhållit mig annorlunda, jag skulle bytt vagn, sagt ifrån.” Samma mekanismer som våldtäkter framkallar. Ansvaret läggs på kvinnan.

Det spelar ingen roll att intellektet säger det motsatta. De patriarkala samhällsstrukturer som råder är så djupt rotade och inbyggda i vårt system att vi ständigt tvingas deala med dessa känslor. Dessa djupt rotade fördomar och attityder gentemot icke-vita kvinnor. Ett stycke historia som Sverige ännu inte gjort upp med och som vi icke-vita kvinnor tvingas leva i. Hur vi än agerar så har något tagits ifrån oss. Vår värdighet. Vår rätt till existens som människor.

Kvinnans fråga när hon berättade detta var: ”Kommer det alltid vara så här”?

Vad blir svaret på en sådan fråga? Ja, nej, nja?

Kanske är det dags att skifta fokus? Att skicka vidare frågan till alla män som fortsätter att upprätthålla de patriarkala strukturerna? Ni män som deltar och hejar på. Ni som inte säger ifrån. Ni som faller för grupptrycket. Ni som tror att ni kommer undan ansvar genom att kalla er för feminister men som sällan när ni verkar i sociala sammanhang tillsammans med andra män diskuterar detta. Ni kanske kan svara på hennes fråga. Det är ändå ni som bär skulden, det är ni som har ett ansvar att agera.

Vad säger ni? Kommer det alltid att vara så här?

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu