Det finns inget speciellt klockslag för döden | Fria.Nu
Ida Ali Lindqvist.

Synpunkten


Ida Ali-Lindqvist
Fria Tidningen

Det finns inget speciellt klockslag för döden

Fem undersköterskor som arbetar på ett älderboende någonstans i Sverige sitter och avnjuter en god middag. Samtal kommer som så många gånger förr att handla om deras ohållbara arbetssituation. ”Om det fanns resurser att ge våra boende lite livskvalitet, då skulle vårt jobb vara ett drömjobb”, säger en av dem. ”Att stressa runt för att hinna med att hjälpa våra boende med de mest nödvändiga bestyren och samtidigt vara orolig för att någon annan just nu ligger och dör ensam är vedervärdigt”, säger en annan.

De berättar bland annat att det inte finns någon extra personal insatt på dagen, som kan vaka över dem som kanske ligger och drar sina sista andetag. ”Som om det bara är nattetid döden slår till”, säger en kvinna och skrattar åt idiotin.

Skratta måste de. För att orka med känslan att inte räcka till. Att ge allt trots att tiden inte finns. Att trolla med knäna för att fixa fram personal när någon blir sjuk. Då måste vikarier ringas in och lösningen på det problemet är deras. Att bli sjuk är en ständigt närvarande rädsla. De har inte råd att bli sjuka. Lönerna är skamligt dåliga.

Dessa kvinnor ser sig inte som offer. De tar kamper för att deras boende ska få det så bra som möjligt, de kritiserar och kräver. När arbetsplatsen väl lägger tid och resurser på att diskutera arbetsmiljön bär det av på kurs. En kurs som samtliga av kvinnorna runt bordet skrattar högt åt när den kommer på tal. Där ska de anställda lära sig att prata med varandra, inte om. Det bestäms att alla dagar ska bli en så bra dag som möjligt för de boende. Som om de inte redan strävade efter detta?

På ett planeringsmöte plockade chefen fram ritpapper och kritor. De anställda skulle nu rita sina styrkor respektive svagheter. Sedan skulle det tas upp i stor grupp för att gemensamt ge varandra konstruktiv kritik. ”När det ska börja ritas vad vi är bra på, ja då undrar en ju hur de ser på sin personal. Som några lekskolebarn”, säger en av kvinnorna. Nästa fyller i: ”Någon måtta på förnedringen får det väl vara?”

Vi vet alla att arbetssituationen för dem som arbetar inom äldrevården är skamlig. Vi vet att de som bor på äldreboenden inte får den vård de förtjänar och har rätt till. Vi vet att dessa arbeten är kvinnodominerande – att det är kvinnorna som bär upp vår välfärd. Men vad gör vi med den vetskapen – ingenting.

Ge våra makthavare en kritask och lite ritpapper. Be dem rita det samhälle de vill ha. För deras prat om feminism, jämställda löner och bra äldervård är oerhört tröttsamt att lyssna till när glappet mellan ord och handling inte har någon ände.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu