Stadsodlingar synliggör en sårbar matsäkerhet | Fria.Nu

Fördjupning


Matilda Träff
  • En takodling i New York. Även i Sverige har stadsodlingarna börjat ta allt mer utrymme.
  • Ulrika Flodin Furås odlar utanför Armémuseum för att uppmärksamma att vi inte längre har skafferier eller matlager som garanterar den framtida matsäkerheten.
  • Citat ur en skrift från andra världskriget aktualiserar frågan om hur matsäkerheten ser ut i Sverige i dag.
  • Annika Björklund.
  • Gunilla Almered Olsson.
Fria Tidningen

Stadsodlingar synliggör en sårbar matsäkerhet

I Sverige har vi gurka och tomat i grönsaksdisken året om, men medvetenheten om hur och var maten produceras ökar och därmed också intresset för att odla eget. Stadsodlingar växer fram och i takt med det även vetskapen om att matsäkerheten i framtiden inte är garanterad.

I centrala Göteborg odlas mat på ett flertal platser av organisationen Stadsjord. Bland annat har de sedan 2011 drivit ett växthus vid Vågmästareplatsen.

– Vi har sådana enorma arealer inbyggda i städerna. Sveriges befolkning skulle kunna förse sig med mat till 50 procent genom att odla mat i villaträdgårdarna, säger Niklas Wennberg.

Han har tidigare jobbat med utformning och kontroll av miljöcertifieringar, bland annat för Sida. 2007 gjorde han en studie för Västra Götalands kommuner, Mat i Staden? som fick ett rungande ja som respons och efter det startade han Stadsjord. På sommaren, när de är full styrka, arbetar tio personer med att odla grönsaker och växter.

– Fem av oss kan ta ut en skitlön. Men det visar i alla fall att det finns någon sorts marknad för stadsodlad mat och det är väldigt roligt, säger Niklas Wennberg.

För honom var det dags att gå från teori till handling när han drog igång Stadsjord.

– Det här är ett enkelt sätt att föra utvecklingen framåt. Till exempel så är växthuset inte en slutgiltig lösning, vi ser gärna att någon gör det bättre än vad vi har gjort. Det är en frågeställning som är fysiskt formulerad.

Wennberg ser inte stadsjordbruket som ersättning för jordbruket på landet, utan som ett komplement och han markerar att stadsjordbruken är “landsbygdsambassader”. Via ambassaderna aktiveras slumrande kompetens i staden och stadsborna får upp ögonen för landsbygdens och odlingens betydelse, säger han.

– Det är speciellt i Sverige för vi pratar bara om urbanisering. I länder som i Holland och England pratar man både om flytt till städer och till landet, men i Sverige tror vi att alla människor i städerna vill vara där. Jag tror att det finns människor som vill ut på landet, men det saknas politik som främjar det. Jag köper inte att det bara ska bli endimensionell sovstadsslum där det inte är storstäder.

Städer började växa fram i Sverige under medeltiden och fram till mitten av 1800-talet fanns stora markområden med jordbruk i direkt anslutning till stadskärnan. Städerna var små – till exempel var det som nu är Gamla stan i Stockholm hela staden på den tiden – och ungefär tio procent av landets befolkning bodde i städerna. Stadsbefolkningen brukade markområdena som tillhörde staden, men förmodligen har ingen stad varit helt självförsörjande utan en viss import från landsbygden har alltid behövts. Annika Björklund är filosofie doktor på Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet och har skrivit en avhandling om urbant jordbruk ur ett historiskt perspektiv.

– I många av de historiska källorna finns uppgifter om att grisar ska ha ställt till mycket besvär inne i städerna och de ska ha gjort upprepade försök att minska antalet grisar, säger Annika Björklund.


FOTO: MATILDA TRÄFF

Ofta ägde rikare stadsbor stora åkerarealer runt städerna medan mindre åkerlotter arrenderades av borgare. I Uppsala hade man ett fördelningssystem där borgarna via brev fick ansöka om mark en gång om året.

– Det är intressant att läsa de här breven. Jag minns framför allt en perukmakare som beskrev hur han inte kunde försörja sig på sin lön och behövde en bit mark, säger Annika Björklund.

Men under 1800-talet förändrades Sverige och intresset för stadsjordbruket försvann. I och med industrialiseringen blev det möjligt för fler människor att tjäna tillräckligt med pengar för att ha råd med mat utan att ha en egen odlingsplätt. Samtidigt började man bygga järnvägar och det blev lättare att transportera mat från landsbygden till städerna.

– Allt fler flyttade in i städerna och i takt med det växte städernas bebyggelse ut över de tidigare jordbruksmarkerna, säger Björklund.

Utställningen Mat för en hel armé på Armémuseum i Stockholm beskriver hur matförsörjningen påverkades av de stora krigen i Europa under 1800- och 1900-talen. Och på gården utanför muséet står pallkragar med nyplanterade jordgubbsplantor, nysådd sallad och annat som passar bra att odla mitt i staden. Det är en stadsodling och ett komplement till utställningen med avstamp i hur civilbefolkningen klarade sig under världskrigen när importen avstannade.

– När Per Albin Hansson sa ”Vår beredskap är god” i sitt berömda tal 1939 ska han inte ha menat den militära beredskapen utan vår beredskap för matförsörjning och liknande, säger Ulrika Flodin Furås, författare och odlingsskribent som är engagerad i flera stadsodlingar, bland annat Täppan i beredskap som den här kallas.


Ulrika Flodin Furås odlar utanför Armémuseum FOTO: MATILDA TRÄFF

Under de stora krigen ansåg man att det var varje stadsbos plikt att bidra till matförsörjningen. Städerna var inte helt självförsörjande då heller, men efter första världskriget fanns kunskapen kvar om hur det går att utnyttja stadsutrymmena för att komplettera matförsörjningen. Namnet Täppan i beredskap kommer från en skrift med samma namn från 1942, som innehåller olika odlingstips för stadsodlarna och på pallkragarna utanför Armémuseum står olika citat från texten som ”Gallra hänsynslöst, låt ej snålheten bedraga visheten”. Syftet med utställningen är att belysa hur vår beredskap skulle se ut vid en eventuell kris.

– Nu för tiden finns inga skafferier eller lager med mat. Maten kommer in till affärerna på morgonen och är borta nästa morgon, säger Ulrika Flodin Furås.

Hennes analys av matläget i Sverige i dag delas av Gunilla Almered Olsson, som är professor i humanekologi vid Göteborgs universitet.

– När man pratar om matförsörjning kanske man tror att det skulle vara ett problem bara i utvecklingsländer men matsäkerheten i västvärlden är väldigt sårbar, säger Almered Olsson.

Sverige har inte mycket jordbruk för matproduktion kvar eftersom det just nu är så mycket billigare att importera mat. Vårt jordbruk för matproduktion täckte störst arealer vid sekelskiftet. Sedan dess har det bara minskat.

– Det behöver inte bli så utbrett igen, men nu importerar vi en väldigt stor del. Före 1990 hade vi som mål att vara självförsörjande vad gäller matproduktion till 80 procent. I dag importerar vi ungefär hälften, säger Gunilla Almered Olsson.

Dagens situation bygger på att mat kan transporteras över stora delar av världen och ett beroende av transporter som bygger på olja. Eftersom oljan är en ändlig, dyr resurs och dess användning leder till stora utsläpp av växthusgaser menar Olsson att det är farligt att vara beroende av import när det gäller något så basalt som mat.

– Det kommer inte fortsätta att vara billigt att importera mat. Energi som ersätter oljan krävs för de långväga transporterna. Dessutom bygger det på att det är fred och politisk stabilitet. Och det bygger på att det känns moraliskt rätt att vi utnyttjar andras resurser, säger Olsson.

Vi kan komma att behöva vår svenska åkermark i framtiden. Bygger vi vägar och industrier blir jorden obrukbar för matproduktion och det är kommunernas ansvar att hantera. I Skåne har de flesta kommuner en nollvision mot vägar och industrier på potentiell jordbruksmark, men bland annat i Göteborg finns bara vaga riktlinjer som inte ger något egentligt skydd för marken.

Efter det kalla kriget bedömdes det säkerhetspolitiska läget i världen ha ändrats och som en följd av det började Sverige avveckla åtgärderna för livsmedelsberedskap. Sedan beredskapsförordningen upphörde 1 juli 2002 fram till 2010 har det inte funnits någon myndighet med utpekat ansvar för livsmedelsförsörjningen vid en eventuell kris. Från och med 1 januari 2010 ligger samordningsansvaret för kortvariga kriser på Livsmedelsverket. De gav då Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i uppdrag att kartlägga hur beredskapsläget såg ut och det resulterade i en rapport som poängterade att arbetet med risk- och sårbarhetsanalyser måste förnyas. En konsekvens av avvecklingen av beredskapsplaneringen var att det inte genomförts några regelbundna studier av risker och sårbarheter i livsmedelsförsörjningen på många år. Rapporten konstaterade också att dagens system för livsmedelsförsörjning är komplext. Många aktörer är inblandade och utrikeshandeln är omfattande och betydelsefull. Därmed finns det svaga punkter i livsmedelskedjan som kan slås ut och orsaka avbrott och andra problem. Men efter att rapporten gjordes fram till nu har det varit ett glapp i arbetet med krisberedskapen för livsmedelsförsörjningen.

– Vi fick ansvaret 2010, men inga resurser för att kunna utföra uppdraget, säger Therese Frisell från Livsmedelsverket.

Men på senare tid har frågan lyfts, bland annat på Folk och Försvars seminarium förra året.

– Det har hänt en del på senaste tiden. Vi har hängt med och hållit oss informerade och nu har vi även fått medel till att starta upp arbetet, säger Therese Frisell.

Första steget är att starta en samrådsgrupp och börja arbeta med punkterna som lyftes i rapporten av FOI. Men det finns inga andra angivna aktörer med ett utpekat nationellt ansvar för beredskap inom livsmedelsförsörjning än Livsmedelsverket.

– Vi hade väntat oss att även Jordbruksverket skulle få en del av ansvaret också, men det fick de inte.

– Vår uppgift är inte att göra om systemet, vi ska se hur vi kan stötta de aktörer som i vardagen förser oss med livsmedel och göra matförsörjningen säkrare på det planet, säger Therese Frisell.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2018 Fria.Nu