Nycklar. Könshår. Byggnader. Sedan den 20 oktober har intresserade Uppsalabor kunnat ta del av de många olika objekt och föremål som nio olika konstnärer från hela världen av olika anledningar samlat på sig. Utställningen lyfter frågan om samlandet, om enskilda människors samlande och sparande och söker svaret på vem samlaren egentligen är.

- Vi har två spår i den här utställningen. Vår utställning handlar om samlande som ett dels ett historiskt fenomen men också som ett psykologiskt fenomen, där många samtida konstnärer har gjort verk baserat på sparande som är lite skruvade. Det får en att börja fundera på samlandets psykologi och drivkrafter. Var går gränsen innan man blir manisk? Man rör sig lite i ett gränsfall. Varför samlar man egentligen på konstiga föremål, säger Elisabeth Fagerstedt som är museichef på Uppsala konstmuseum och curator för utställningen.

I ett av rummen på fjärde våningen finns flera hundra nycklar. Nycklarna är insamlade från besökare på museet och ingår i den tyska konstnären Jårg Geismars verk om samlande. Nycklarna sitter fast i golvet och bildar tillsammans en rad olika mönster och former. Till varje nyckel som lämnats in så har donatorn kunnat skriva in sig i en donationsbok och berätta vad nyckeln en gång använts till. Geismars verk blir ett rum fullt av nycklar som alla leder till okända rum och världar. Varje nyckel bär på sin en egen historia.

Konstnären Annika Erikssons verk ”12 paket från min mamma” utgörs av paket som konstnären fick skickat till sig av sin mamma efter att hon lämnat sitt barndomshem. Men paketen öppnades aldrig utan sparades istället orörda i hennes bostad. På utställningen kan besökarna nu ta del av paketen och dess innehåll. Verket är ett exempel på passivt samlande där konstnärerna de egentligen, till skillnad från de aktiva samlandet, bara behållit föremål de fått. Magnus Bärtås, en annan konstnär på utställningen som samlat på sparade gåvor. Han beskriver dock inte samlingen själv som ett konstverk utan är snarare ett exempel på en typ av samlande som en person kan ägna sig åt. Han menar att materialet i sig, som mestadels består av informationsblad om diverse konspirationsteorier, är berättelser med en önskan om att offentliggöras.

- Det ligger mycket i tiden, kommenterar Elistabeth Fagerstedt. Samtida konstnärer är ofta intresserade av historiska processer och konstnärer tittar på hur vi beter oss, vi människor. Samlandet är då också en slags kritik mot det traditionella samlandet som exempelvis museer ägnar sig åt. Konstnärer ägnar sig åt att ifrågasätta. Vart går egentligen gränsen för det maniska samlandet? En av våra utställare, konstnären Charles Labelle, gör inte annat än att teckna av byggnader. Det är allt han gör. Samma sak, dagligen.

Charles Labelles verk består av 300 teckningar på byggnader som han har besökt. Sedan 1997 har han tecknat byggnader och är i dagsläget uppe i 15 000 teckningar.

Mest uppmärksamhet har dock den svenska konstnären Oscar Guermouches verk ”50” fått. Han har samlat små hårstrån från sig själv var gång han har haft ett intimt umgänge med en person och sedan katalogiserat dessa.

- Alla har reagerat samlingen med könshår och ingen vet riktigt vad de ska tycka. Det är en skruvad idé. Det blev något maniskt i hans samlande att uppnå siffran femtio, säger Elisabeth Fagerstedt.

Utställningen The Collector pågår fram till den 25 november på Uppsala konstmuseum.