Världskänd – okänd | Fria.Nu
Uppsala Fria

Världskänd – okänd

Prisad, uppmärksammad och en kontroversiell och obekväm röst i den offentliga debatten. Hon skapar diskussion med sina filmer runtom i världen medan hon i sin nuvarande hemstad Uppsala är okänd av de flesta. Uppsala Fria har träffat den finska dokumentärfilmaren Mervi Junkkonen.

– Jag ville egentligen bli arkeolog från början men kom inte in på utbildningen trots att jag sökte flera gånger. Då valde jag att studera konst istället och fick då vid ett tillfälle att prova på filmskapandet. Jag gillade det och kände att det var något som jag ville fortsätta med, säger Mervi Junkkonen.

Född och uppvuxen på en gård utanför Oulunsalo i mellersta Finland, fick kärleken henne att flytta till Uppsala 2005. Hon har varit verksam som dokumentärfilmare sedan i början av 2000-talet då en av hennes första filmer, Barbeiros, blev prisbelönad och fick stor internationell uppmärksamhet. Filmen handlar om två manliga frisörer som delar frisörsalong och filmen låter tittaren ta del av hur deras vardag ser ut. Mervi Junkkonen gjorde filmen i samband med att hon var på en utbytestermin i Portugal 2001.

– Det fanns inte så mycket undervisning på engelska eftersom allt var på portugisiska så jag hade ganska mycket tid över till att göra vad jag ville. Jag blev intresserad av frisörkulturen som fanns där. Jag blev fascinerad av den världen som kändes så gammalmodig och som var väldigt mansdominerad. Jag fick lust att göra en film om det, säger hon.

Mervi Junkkonen sökte sig efter konstfolkhögskolan till högskolan för konst, design och arkitektur vid Aalto-universitet i Helsingfors. Där läste hon dokumentärfilmsregi och redigering. Efter filmen Barbeiros valde hon att rikta kameralinsen mot sitt hemland Finland och den värld som hon själv hade vuxit upp i.

– Jag kände mig nästan tvungen att göra filmen About A Farm som handlar om gården som jag växt upp på och som min släkt har haft i generationer. En dag bestämde sig mina föräldrar för att upphöra med gårdens mjölkproduktion och det kom som en chock för mig. Jag kände att jag ville dokumentera en utveckling som höll på att ske i Finland där mindre bondgårdar sakta men säkert var på väg att försvinna. Det blev en högst personlig film där jag där jag bland annat använde mig av det filmmaterial som min pappa hade använt för att dokumentera livet på gården.

Mervi Junkkonen fortsatte att göra filmer i Finland och valde att koncentrera sig på de mellersta och nordliga områdena av landet. Detta som en reaktion på att de flesta filmer som producerades i Finland var koncentrerade kring Helsingforsområdet. Mervi Junkkonen gjorde filmen Aarne, som handlade om en äldre man i ett glesbygdsområde, men efter de två dokumentärfilmerna tog inspirationen slut.

– Efter filmen About A Farm fick jag en liten kris. Den filmen hade varit så viktig för mig och jag kunde inte komma på något som var kändes lika viktigt. Det tar flera år att jobba med film och när man väljer ämne så måste man behålla lusten under hela vägen annars går det inte. Jag hade många olika idéer men inga höll utan efter några månader tröttnade jag ofta.

Flytten till Sverige 2005 innebar att hon började att se på Finland med nya ögon. Det i kombination med att hon även kände sig lite utanför i Sverige gjorde att Mervi Junkkonen fick kontakt med andra invandrare, en kontakt som hon inte hade haft tidigare – på samma sätt – hemma i Finland. Hon fick höra talas om att det i närheten av Oulunsalo fanns ett flyktingcenter för tortyroffer.

– Jag fick lust att göra en film om det centret och började att läsa på lite. Jag kunde inte förstå att det fanns så många tortyroffer omkring oss. Jag besökte dem på centret och funderade på hur många det finns i vår närhet som faktiskt har en sådan bakgrund. Dessutom kände jag att en sådan film behövs för att motverka den nidbild som finns av invandrare i Finland.

Filmen After Life – 4 Stories of Torture fick stor uppmärksamhet i Finland och blev ett viktigt inlägg i den offentliga flyktingdebatten. De flesta tidningar skrev om ämnet och filmen kom att diskuteras ända upp på politikernivå i landet.

– Vi behöver inte åka till Syrien för att ta del av berättelser om tortyr och liknande. Det finns redan många här som kan berätta för oss här och nu. Men de samtalen och dem personerna måste lyftas fram och göras personliga. Det blir ett sätt att komma närmare de människorna och skapa större förståelse för deras berättelser, säger hon.

Annons

Rekommenderade artiklar

”Man blir sjuk av ensamhet”

Jul- och nyårshelgen är en tid för att träffa familjen. Samla släkten och umgås. Men alla har inte någon att gå hem till. ”Ensamhet är ett enormt problem. Det glöms ofta bort”, säger Ulrika Jernstedt på Uppsala Stadsmission.

Uppsala Fria

Klubbkaos på juldagen

Uppsalabaserade grupperna Random Cute Animals och Lissi Dancefloor Disaster ordnar juldagsklubb på Orange. Mycket folk och bra musik utlovas.

Uppsala Fria

Moderat propaganda för stora som små

Vill du vinna en sagostund med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth? Kanske inte, men det är i alla fall möjligt genom en ovanlig auktion för slummens barn.

Fria Tidningen

Samefolket får stöd

Tidskriften Samefolket kan andas ut. Tidskriften får fortsatt stöd från Sametinget – och ett helt nytt stöd från Statens kulturråd.

Fria Tidningen

Konstnärsdrömmar med rätt att existera

Alla ska ges möjlighet till kreativt skapande. Dagligverksamheten Konstbruket i Ekeby har sedan tre år tillbaka fungerat som en konstnärlig verkstad för personer med funktionsnedsättningar. Verksamheten har gett Uppsala en ny och spännande konstinjektion med flertalet utställningar och framträdanden.

Uppsala Fria

© 2018 Fria.Nu