Fria Tidningen

Konstens mångtydighet kan synliggöra rasismen

Det måste förstås finnas konst som vi inte tycker om. Så har det alltid varit och måste så förbli”, sa vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth till DN (18/4) angående att hon skurit upp en tårta formad som en naken kvinnokropp. Bilden kan framstå som osmaklig men konstens frihet väger tungt, ungefär så kan man sammanfatta Adelsohn Liljeroths försvar när hon anklagas för både omdömeslöshet och rasism.

När debattens vågor gick höga för drygt tre år sedan stod konstens frihet inte lika högt i kurs. Tvärtom. Då raljerade kulturministern föraktfullt över Anna Odell arbete och Nugs verk Territorial pissing: ”Jag vet inte om det här är Konstfacks nya giv. Att elever spelar psyksjuka och sedan det här. Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar?” (Aftonbladet, 15/2–09). När det gäller Territorial pissing var det dessutom ministern själv som startade den hetsiga debatten.

Idén om konstens frihet tycks vara så pass central i samhällsdebatten att de flesta som går till angrepp mot enskilda konstverk inleder med att förneka att det skulle röra sig om konst. På detta sätt följer Adelsohn Liljeroth, liksom vissa av hennes kritiker i dag, ett internationellt mönster. Jämför till exempel med New Yorks dåvarande borgmästare Rudy Giuliani som 1999 häftigt kritiserade Chris Ofilis The holy virgin Mary och hotade att dra in stadens stöd till Brooklyn Museum som visade verket. Giuliani hävdade att det inte var konst – eftersom han ansåg att det var något han kunde ha gjort själv.

En antagligen viktigare aspekt än friheten är att konsten (i vid bemärkelse) bejakar mångtydigheten, när samhället i allt högre utsträckning efterfrågar tydlighet. Alla de tre ”konstskandalerna” – kring Anna Odell, Nug och nu Makode Linde – kretsar i grund och botten kring på krav på tydlighet: bedrägeri eller konst, skadegörelse eller konst, rasism eller konst.

Den aktuella tårtan var ett konstverk av Makode Linde, skapat med ett bildspråk hämtat ur den underhållningstradition som brukar kallas minstrel show eller blackface.

Minstrel show växte fram i USA på 1800-talet och handlade om svartsminkade musiker och skådespelare som spelade upp stereotypa rasistiska karaktärer. Den framställde ”svarta” människor – oftast spelade av ”vita” – som lata och dumma, levnadsglada och musikaliska. Traditionen har varit inflytelserik, bland annat genom bildreproduktioner, även utanför landets gränser. 1953 publicerade exempelvis Nationalmuseum en katalog till utställningen Negerkonst med en annons tydligt påverkad av blackface-bilder.

Minstrel show försvann från amerikanska teatrar på 1960-talet, med den amerikanska medborgarrättsrörelsens landvinningar och en allmänt ökad medvetenhet om rasismen. Sedan dess har traditionen, liksom frågan om rasism i stort, varit omgärdad av en rad tabun.

Spike Lees film Bamboozled (2000) handlar om tv-producenten Pierre Delacroix som försöker lansera en ”minstrel show för det nya årtusendet”. Även Delacroix försvarar sig med tal om att konsten måste få vara fri.

Bildteoretikern W.J.T. Mitchell hävdar att Bamboozled är ”en oumbärlig modell för att kunna reflektera över stereotypernas funktion, och med vilka kritiska och konstnärliga strategier som de kan behandlas”. Ur Mitchells perspektiv framstår tabubeläggandet som en del av problemet med den samtida rasismen. Han menar att den rasistiska fördomen är som mest effektiv när den är osedd, omedveten och avfärdad, ”en gäckande misstanke som ständigt är redo att bekräftas av en ny upplevelse. Bekräftelsen av en fördom är därför ofta beledsagad av ett försök att friskriva sig från ansvar, ’Jag har inget emot…, men…’ eller ’Jag är inte rasist, men…’”.

Vad Bamboozled, enligt Mitchell, lyckades med var att synliggöra det förnekade och peka på hur stereotypen och individen är oupplösligt länkade till varandra.

Kanske är förhållandet mellan rasism och bilden av ”ras” lika oupplösligt – och omöjliga att uppmärksamma utan att bryta anti-rasistiska tabun. Spike Lee skildrade rasismens strukturer och anklagades, precis som nu Makode Linde, för att ha skapat ett rasistiskt verk.

Linde lägger dessutom till ännu en komplex dimension – misogyni och sexuellt förtryck genom att tematisera den nakna kvinnokroppen och idén om kvinnlig omskärelse.

Konstens uttrycksfrihet tycks ofta uppfattas som en frihet också från tolkning och reflektion – både bland de som försvarar och de som angriper konst. Poängen med konstens frihet, och med dess mångtydighet, borde vara att den erbjuder en plats där det går att diskutera ämnen som är laddade och tabubelagda – inte att man ska slippa diskutera.

Så även om konstnären ska vara fri att uttrycka sig, så måste också konstverk kunna debatteras och diskuteras – utifrån sina former och sammanhang, utifrån konstnärens intentioner och betraktarens tolkningar. Det måste finnas lägen mellan de två tystnaderna: förbudets och den totala frihetens.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Banksy-bilden saknar politisk laddning

Hanne Kjöllers omdebatterade text om Megafonen illustrerades med en Banksy-bild som enligt Kjöller signalerar revolutionsromantik. DN:s ledarredaktion uppvisar en stor okunnighet när det gäller bildval, menar konstvetaren Jacob Kimvall.

Fria Tidningen

Problematisera censurbegreppet

Varför är det oproblematiskt att stoppa graffitiutställningar men inte att sortera ut Tintinböcker från ett bibliotek? Tintin-debatten belyser att litteratur och bildkonst behandlas mycket olika. Jacob Kimvall, doktorand i konstvetenskap och författare till boken Noll tolerans, funderar kring censurbegreppet och menar att det hanteras slarvigt.

Fria Tidningen

Farväl till erkänd graffare

Schweizaren Sigi von Koeding, mer känd som graffitimålaren Dare, har avlidit 41 år gammal. – Beskedet om hans bortgång kom som en chock, säger svenske målaren och
vännen Puppet.

Fria Tidningen

Både exploatör och geni

En av åttiotalets största konstnärer skulle ha fyllt 50 förra året men avled i aidsrelaterade sjukdomar redan 1990. Jacob Kimvall berättar om Keith Haring, erkänd som graffitikonstnär av etablissemanget – men inte av målarna själva.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu