Problematisera censurbegreppet | Fria.Nu
Fria Tidningen

Problematisera censurbegreppet

Varför är det oproblematiskt att stoppa graffitiutställningar men inte att sortera ut Tintinböcker från ett bibliotek? Tintin-debatten belyser att litteratur och bildkonst behandlas mycket olika. Jacob Kimvall, doktorand i konstvetenskap och författare till boken Noll tolerans, funderar kring censurbegreppet och menar att det hanteras slarvigt.

Aldrig tidigare har jag sett en debatt som så tydligt delat mina facebookvänner i två läger – för och emot Kulturhusets utgallring av Tintinalbum. Även vanligtvis nyanserade vänner skrev om bokbål och censur. Och på båda sidor i diskussionsflödet refererades det till min bok om Stockholms stads nolltolerans mot graffiti. Jag blev lite förvånad – och först lite besvärad. Min bok handlar varken om rasism eller censur.

 

Traditionellt har censur handlat om en institutionaliserad förhandsgranskning av till exempel föreställningar, utställningar, filmer och böcker. Censur av radio och TV är i dag uttryckligen förbjuden i yttrandefrihetsgrundlagen och sedan man förra året även avskaffade Statens biografbyrå så kan man nog påstå att censur i denna mening är ytterst ovanlig i Sverige. Det betyder inte att det inte finns fall där politiker och myndighetspersoner tillämpar strategier som vetter åt censur – i meningen att de vill ”förhindra spridning av sakuppgifter och synpunkter som enligt de styrande inte bör komma till allmän kännedom” (Nationalencyklopedin).

 

Eftersom även debatten om graffiti präglas av anklagelser om censur så var det inte så underligt att min bok aktualiserades. Själv valde jag att undvika ordet censur för att direkt karaktärisera Stockholms stads nolltoleranspolitik. Inte för att nolltoleransen skulle sakna inslag som borde kunna klassas som censur, utan för att ordet är så starkt värdeladdat. Att använda det kunde ha gjort att min analys av nolltoleranspolitiken mot graffiti skulle framstå som mindre saklig.

 

I den samtida svenska debatten, med demokrati och yttrandefrihet som högt värderade ideal, används nämligen censur nästan uteslutande som en anklagelse. Det blir en etikett som används för att få meningsmotståndaren att framstå i sämre dager. Samtidigt är det få debattörer – om någon – som är en så principfast ”censurmotståndare” att den menar att alla bilder och texter skulle vara okej. Ingen är officiellt för censur, även om de flesta samtidigt menar att det finns material och budskap som inte bör spridas, åtminstone inte som en del av skattefinansierad verksamhet i form av till exempel konsthallar och ungdomsgårdar.

 

Få skulle hävda att det är censur att biblioteken inte tillhandahåller antisemitisk propaganda och pornografi. Denna typ av urval styrs snarare av kulturella tabun som kan vara mer eller mindre relevanta. Men vi är nog många som uppskattar att bruket av symboler och bilder uppkomna i anslutning till andra världskrigets förintelse (svastikor och gula davidsstjärnor) och den transatlantiska slavhandeln (blackface-karikatyrer och N-ordet) är omgärdade av tabun.

 

Är då censurbegreppet i dag helt irrelevant? Nej, men man bör vara medveten om dess starka laddning. Och att det som ofta uppfattas som ett principiellt och absolut begrepp i ett postmodernt massmediesamhälle främst är relationellt – och förhållandevis innehållslöst utanför de konkreta sammanhangen. Även om vi i dag saknar institutionell censur så finns det aktörer med institutionell makt att genom direkta och indirekta påtryckningar utöva censur.

 

När det gäller nolltoleransen mot graffiti så är det den nionde paragrafen i Stockholms stads klotterpolicy som aktualiserat frågan om censur. Den kräver bland annat att staden inte ska medverka till ”verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse”. Vad och på vilket sätt något kan ”väcka intresse” är förstås svårt att förutse och formuleringen öppnar för långtgående tolkningar. Bland annat har Stockholms stad gått in och stoppat graffitimålade annonser på stadens kulturtavlor, vilket ledde till en intensiv censurdebatt (se t ex ”Nätstorm efter stoppad graffitireklam”, SvD 2011-07-23).

 

Här handlar det om att en offentlig myndighet (Stockholms stad) utnyttjat sin institutionella makt att förhindra en privat organisation (Riksteatern) att sprida information om ett arrangemang i en mediekanal kontrollerad av den första aktören. Det är kanske inte självklar censur, men tillräckligt anmärkningsvärt för JO att ta upp fallet och undersöka om Stockholms stad brutit mot grundlagen (se DNR 2290/12).

 

I det inledande fallet – att Kulturhuset valt att ta bort Tintinalbumen från barn- och ungdomsbiblioteket – känns anklagelsen om censur mer missvisande. Ansvarig var Behrang Miri, konstnärlig ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet. Han motiverade beslutet med att Tintinalbumen var rasistiska och speglade en kolonial världsbild och riskerade utesluta barn med utomeuropeisk bakgrund.

 

Jag sympatiserar med Behrang Miris ambition: alla barn ska kunna känna sig välkomna, och rasistisk litteratur bör inte vara tillgänglig på ett bibliotek för barn. Jag inte har tillräcklig koll på Tintin för att bedöma relevansen i detta enskilda fall, men i mina ögon framstår det i vilket fall inte som ett utslag av censur. Att en konstnärlig ledare gör bedömningar och fattar beslut om innehållet i en verksamhet är en del av arbetet. Det handlar om att ta ansvar för den egna verksamheten och är egentligen inte konstigare än att en redaktör fattar beslut om vilka texter och bilder som ska publiceras i en tidning.

 

Denna typ av beslut kan förstås debatteras och diskuteras men genom att ropa på censur riskerar vi ett alltför uttunnat censurbegrepp. Om gallringen skulle ha kommit till stånd efter påtryckningar från politiska krafter i staden så hade det varit en annan sak. Ibland kan denna typ av beslut förstås bottna i ett mer eller mindre subtilt spel mellan olika aktörer med censurliknande ambitioner vilka är svåra att få syn på för utomstående, men det tycks det inte vara frågan om här.

 

Däremot tycks Behrang Miri, i varje fall i den inledande DN-artikeln, ha uttryckt sig slarvigt och svepande pratat om att all litteratur borde ses över ur till exempel rasistiskt och homofobiskt perspektiv. Jag tror inte att han menade att all litteratur skulle börja granskas och gallras ut utifrån ett okänt antal parametrar men det var så det kom att tolkas av många (för övrigt en granskning han i alla händelser saknar makt att åstadkomma).

 

De indignerade reaktionerna – med anklagelser om både censur och bokbål – är ändå inte förvånande.

Dels just för att det handlade om påstådd rasism. Flera debattörer har den senaste tiden pekat på att det svenska majoritetssamhället har svårt att förhålla sig till rasistiska strukturer. Ylva Habel påpekar till exempel i SvD (2012-09-21) att det i Sverige finns ett motstånd både mot att acceptera hudfärg som en relevant kategori att diskutera och att medge att rasistiska stereotyper i mediala framställningar skulle kunna innebära ett problem.

Ur det här perspektivet innebär anklagelserna om censur inte så mycket utgallringen i sig som att man inte vill erkänna att Tintinalbumen över huvud taget kan vara problematiska.

 

Jag menar att det finns en annan faktor som också varit viktig: att just böcker och bibliotek intar en särställning i debatten kring yttrandefrihet. Det här var något som blev mycket tydligt i min undersökning av nolltoleransen mot graffiti. För samtidigt som en rad olika graffitiprojekt inom skola och kulturverksamhet stoppats efter direkta och indirekta påtryckningar från politiker så har Stockholms kommunala bibliotek nästan 100 titlar som berör graffiti. Det handlar knappast om att det går att garantera att dessa böcker inte skulle kunna ”väcka intresse” för olaglig graffiti. Istället handlar det om att det är politiskt betydligt mer känsligt att lägga sig i bibliotekens verksamhet än konsthallarnas och ungdomsgårdarnas.

Tydligen så känsligt att inte den egna personalen kan gallra utan att anklagas för censur.

Fakta: 

<h2>Jacob Kimvall är doktorand i konstvetenskap vid Stockholms universitet och författare till boken <em>Noll tolerans - kampen mot graffiti</em> (Verbal, 2012).</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Banksy-bilden saknar politisk laddning

Hanne Kjöllers omdebatterade text om Megafonen illustrerades med en Banksy-bild som enligt Kjöller signalerar revolutionsromantik. DN:s ledarredaktion uppvisar en stor okunnighet när det gäller bildval, menar konstvetaren Jacob Kimvall.

Fria Tidningen

Konstens mångtydighet kan synliggöra rasismen

Det måste förstås finnas konst som vi inte tycker om. Så har det alltid varit och måste så förbli”, sa vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth till DN (18/4) angående att hon skurit upp en tårta formad som en naken kvinnokropp. Bilden kan framstå som osmaklig men konstens frihet väger tungt, ungefär så kan man sammanfatta Adelsohn Liljeroths försvar när hon anklagas för både omdömeslöshet och rasism.

Fria Tidningen

Farväl till erkänd graffare

Schweizaren Sigi von Koeding, mer känd som graffitimålaren Dare, har avlidit 41 år gammal. – Beskedet om hans bortgång kom som en chock, säger svenske målaren och
vännen Puppet.

Fria Tidningen

Både exploatör och geni

En av åttiotalets största konstnärer skulle ha fyllt 50 förra året men avled i aidsrelaterade sjukdomar redan 1990. Jacob Kimvall berättar om Keith Haring, erkänd som graffitikonstnär av etablissemanget – men inte av målarna själva.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu